Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Den moderna Selma

En progressiv samhällsaktör och en kvinna som banade väg för andra. Bilden av Selma Lagerlöf är på väg att förändras.

Anna Nordlund och Bengt Wanselius

BOKEN. Selma Lagerlöf - Sveriges modernaste kvinna. Max Ström.

Rösträttsåret 1919 blir Selma Lagerlöf vid 61 års ålder vald till ledamot i kommunstyrelsen i sin hemkommun Östra Ämtervik i Värmland. Hon står först på listan för de frisinnade, som hon stött aktivt sedan 1916. Efter henne kommer tjugotre män. Hon var vid den tiden inte bara en upphöjd celebritet, utan också kommunens största arbetsgivare med sin gård Mårbacka. De stora författarinkomsterna gjorde henne även till den viktigaste skattebetalaren.
Det är en fin bild av Selma Lagerlöfs position. Hon var, som kritikern Oscar Levertin skrev i en essä 1903, ”en anomali”, en avvikelse. I sin litterära samtid var hon annorlunda för att hon bröt mot 1880-talets realistiska litteratur, den som enligt den danske kritikern Georg Brandes skulle ”sätta problem under debatt”. Lagerlöf gav sig istället, som hon själv skriver, ”romantismen i våld”. Hennes litterära produktion sprakar av liv, lust och längtan. Det rusar, det rasar. Gösta Berling och Anna Stjärnhök flyr i natten, jagade av vargar. Gunnar Hede i "En herrgårdssägen" irrar omtöcknad omkring i de svenska fjällen som en Kung Lear på heden. Jan i Skrolycka förvandlar sig själv till den lallande Kejsaren av Portugallien för att undkomma sorgen över dottern Klara-Finas öde.
I den biografi som nu kommer ut på Max Ström läggs ett annat perspektiv på avvikelsen från det förväntade. Titeln är ”Selma Lagerlöf - Sverige modernaste kvinna”. Det kan synas gå stick i stäv med den bild många trots allt fortfarande har av henne: sagotanten. Det är en bild som etablerades under 1890-talets nyromantiska strömning, och som låst fast Lagerlöf i ett hårt grepp. Den är dock inte hela sanningen. Hon levde också i världen och verkligheten.
Den nya biografin är skriven av Lagerlöfforskaren Anna Nordlund. Bildredaktör är Bengt Wanselius, som också var redaktör för det digra verket "Regi Bergman" 2008 och för "Strindbergs världar" 2012. Max Ström har som alltid satsat stort. Biografin är ett praktverk i format för kaffebordet, med blanka boksidor och ett stort bildmaterial. Bilderna känns även för en hängiven Lagerlöfforskare nya och överraskande.
Nordlund har valt att lyfta fram det som gjorde Selma Lagerlöfs liv modernt. Hon var ”sin tids ledande löfteskvinna”. Hon visade att kvinnor kan. 1907 blev hon som första kvinna hedersdoktor vid ett svenskt universitet, 1909 fick hon som första svensk och som första kvinna Nobelpriset i litteratur, 1914 blev hon invald i Svenska Akademien. Hon älskade bilar, hon köpte traktorer, hon installerade en av Sveriges första AGA-spisar. Hon var intresserad av ny medieteknik och skaffade tidigt Rikstelefon. En kristallmottagare levererades till Mårbacka i god tid innan Radiotjänst började med sina sändningar 1924. Redan 1911 investerade hon aktier i Biografbolaget Victoria. Filmatiseringarna av hennes verk kom att bli många och flera av dem blev banbrytande. Victor Sjöströms dubbelexponeringar i "Körkarlen" har gått till filmhistorien.
Selma Lagerlöf var en kvinna som levde med sin tid. Hon var en medveten marknadsförfattare som med järnvilja drev sitt författarprojekt framåt. Hon var mån om att vinna läsarnas gunst, men också om att tjäna pengar. Hon levde som ogift och självförsörjande, och i långa kärleksrelationer med två kvinnor: Sophie Elkan och Valborg Olander. På ålderns höst förälskade hon sig i friherrinnan Henriette Coyet på Torups slott.
Det här är ju inte nytt. Forskningen har de senaste decennierna varit inriktad på att förändra bilden av Lagerlöf, och också i viss mån lyckats med det. Det nya i Nordlunds biografi är att hon starkare sätter in Lagerlöf i sin politiska samtid och därmed skärper konturerna kring hennes samhällsinriktade verksamhet.
Redan från början av sin karriär var Lagerlöf inbäddad i den svenska kvinnorörelsen genom sin vänskap med Sophie Adlersparre, Fredrika Bremerförbundets grundare. Och hon umgicks under sin tid som lärarinna i Landskrona i kulturradikala kvinnokretsar i Köpenhamn. Det är under den tiden hon klipper sitt långa hår till en kort pojkfrisyr. Kulmen på hennes lågintensiva arbete för kvinnosaken ägde rum den 13 juni 1911 då hon höll ett bejublat tal på den internationella rösträttskongressen i Stockholm. Hennes tal "Hem och stat" talar fortfarande till liberala läsare. Under året har det återigen getts ut av Timbro.
Selma Lagerlöf var en av Sveriges första kändisar och hon visste att utnyttja sin position. Hon engagerade sig i samhällsfrågor: fred, skola, alkohol, tuberkulos. Men hon agerade lågmält. Hon höjde sällan rösten, men såg till att ha ett litet finger med i de stora frågorna: unionsupplösningen 1905, storstrejken 1909, protesterna mot Tysklands förvisning av judar på 30-talet. I den nya biografin finns en intressant uppgift om ett privat brev Lagerlöf skrev till den liberale statsministern Nils Edén. Hon vill att regeringen ska se till att de finska regeringstrupperna får vapen efter självständighetsförklaringen från Ryssland 1917. Edén, som tillsammans med Socialdemokraterna valt en medlingslinje, kräver att hon inte ska uttala sig offentligt i frågan. Hon tar då en bakväg och skriver på ett upprop för vapenhjälp.
Många gånger agerade hon på uppmaning. Hon betraktades som ett praktfullt standar som kunde hållas upp framför de stridande trupperna. Det var en ordning som passade henne. Det finns en svag underton i hela biografin där Nordlund, med rätta, underminerar sin egen berättelse. Lagerlöf var förvisso på många sätt progressiv: men hon var varken modig eller rättfram. Hon ryggade för offentlig konfrontation och snitslade sig fram med diplomati.
Allt hos Lagerlöf var givetvis inte progressivt. Anna Nordlund undviker att lyfta fram de regressiva drag som också kännetecknar både Lagerlöfs liv och verk. Att skriva romaner och att utveckla barndomshemmet Mårbacka, som hon köpte tillbaka vid tiden runt Nobelpriset, var också delar i ett restaurativt projekt. Hon ville återupprätta något förlorat. Konkret handlade det om den stabilitet som hon förknippade med barndomens värmländska herrgårdskultur före brukskrisen på 1870-talet. I böckerna omsätts denna förlust av ordning i en ständig känsla av instabilitet. En storm drar in i "Gösta Berlings saga" och den upphör aldrig i hennes verk. På Mårbacka försöker hon tämja denna storm med feodalliknande organisation och starkt ledarskap. Hon blir Fröken på Mårbacka, som själv ger sina arbetare det de behöver: sjukförsäkring, läkarvård, bibliotek och presenter på julafton. Utåt sett gör hon i huvudsak skäl för sin progressiva, liberala hållning, men i sitt arbete med Mårbacka visar hon en socialkonservativ sida. När arbetarna på Mårbacka under 1920-talet ville gå med i facket blev hon förvånad och bestört: ”De har ju mig.”
Det är just slitningarna mellan tradition och modernitet som framstår som navet i Selma Lagerlöfs personlighet. Det gör henne till en modern författare. Detta är Anna Nordlund väl medveten om, och hon har gjort ett avsiktligt val att lyfta fram en bild som ska försvaga det tillbakablickande hos Lagerlöf. Det är trots allt ett bra val, och den nya biografin lägger till dimensioner till de två tidigare svenska Lagerlöfbiografierna: Elin Wägners personliga porträtt som utkom åren närmast efter Selma Lagerlöfs död 1940, och Vivi Edströms textanalytiskt inriktade biografi från 2002. Nordlund bygger på sin egen gedigna forskning och förhåller sig självständigt till de tidigare biografierna. Resultatet är en välskriven och intressant populärvetenskaplig skildring av inte bara en framstående författare utan också av en tid: det moderna Sveriges födelse.
Gå till toppen