Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

En säsong i Frankrike: Brinner av vrede

"En säsong i Frankrike" skildrar afrikanska flyktingars vardagsliv. Mahamat-Saleh Harouns film har jämförts med Ken Loachs socialrealistiska dramer.Bild: Folkets Bio

En säsong i Frankrike

BIO. DRAMA. Frankrike (Une saison en France), 2017. Regi: Mahamat-Saleh Haroun. Med: Eriq Ebouaney, Sandrine Bonnaire, Ibrahim Burauna Darbour, Aalayna Lys, Bibi Tanga. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.40.

Mahamat-Saleh Haroun, den franske filmaren med ursprung i Tchad, har sedan debuten med ”Bye bye Africa” (1998) följd av bland annat ”En man som skriker” (2010) och ”Mimi & Grigris” (2013) etablerat sig som en av den afrikanska kontinentens främsta skildrare. Efter dokumentären ”Hissein Habré, une tragédie chadienne” (2016), tyvärr utan svensk distribution, tilldrar sig handlingen i hans nya film enbart i Frankrike, även om vissa snabba minnesbilder i upptakten går tillbaka till Afrika, närmare bestämt krigsdrabbade Centralafrikanska Republiken.
Därifrån flyr franskläraren Abbas tillsammans med sin fru och de två barnen, den förpubertale Yacine och den yngre dottern Asma. Mamman faller offer för milisstyrkors kulor i början på flykten. Med dem kommer också Abbas bror, filosofiläraren Etienne, till Paris. Abbas bor med barnen i en lånad, väl bokförsedd, lägenhet, medan han som papperslös under asylsökningsprocessen arbetar på en frukt- och grönsaksmarknad. Där har han funnit en ny kärlek i Carole, själv med bakgrund som flykting från Polen. Sandrine Bonnaire, en av fransk films absolut främsta skådespelare, gestaltar henne med en total, trovärdig, närvaro framför kameran.
En dag aviserar Abbas vän sin hemkomst och den afrikanske flyktingen tvingas flytta med barnen till en betydligt sämre lägenhet men han har inte pengar till hyra. Det markerar ett steg av flera i den allt mer avhumaniserande process som den tidigare stolte och säkre franskläraren genomgår. Han överklagar det negativa beskedet från asyldomstolen. Etienne arbetar som vakt utanför en galleria och försöker i det längsta hålla fasaden uppe. Hans franska flickvän vet inte att han bor i ett ruckel av bräder och en dag utsätts det för en rasistisk attack.
”En säsong i Frankrike” har med rätta jämförts med Ken Loachs socialrealistiska dramer, bortsett från att Haroun i ett ögonblick låter något av en magisk realism falla in och ge ett lite försonande drag. Annars finns här samma underliggande, brinnande, vrede mot en överhet och en samhällelig auktoritet som har förlorat all förmåga till empati.
Mot det intrycket kontrasterar den värme Abbas i det längsta visar sina barn. När Carole fyller år hålls en lycklig födelsedagsfest med presenter, tårta och ljusutblåsning. För några ögonblick lyckas den lilla familjen glömma sin prekära situation som oönskad och osedd av omvärlden.
Harouns berättarspråk är underordnat innehållet. Ju längre historien framskrider desto rörligare blir kameran. I de överraskande, nakna slutbilderna från det ödelagda Calais-lägret ligger en skarp politisk och existentiell kritik mot brist på humanism. Ett nog så viktigt, vackert, credo i dessa valtider.

Se mer:

Flyktingar x 3

1 ”In this world” (2009), Michael Winterbottoms starka, realistiska drama om två män som lämnar Peshawar och på krångliga vägar försöker ta sig via Iran, Turkiet till ett bättre liv i England.
2 ”Welcome” (2011), regi Philippe Lioret, om tonåringen Bilal från kurdiska Irak och hans träning för simläraren (Vincent Lindon) i Calais för att ta sig över Engelska kanalen.
3 ”Jimmie” (2018), Jesper Ganslandts personliga, drabbande drama om en pappa och hans fyraåriga son på flykt söderut i Europa efter en våldsam invasion i Sverige.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 24 augusti
Gå till toppen