Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Lyhört om liv och död

Maria Naidu i "Labyrint".Bild: Emmalisa Pauly

Labyrint

RECENSION • TEATER. Manus: Felicia Mulinari. Regi, manus: Saga Gärde. Scenografi, kostym, animationer: Wang & Söderström. Musik, ljuddesign: David Gülich. Ljus: Sven-Erik Andersson. Mask: Siv Nyholm. I rollerna: Maria Naidu, Yamina Jebrik (röst), Isabel Rayo Planella (röst). Unga Teatern, Studion, Malmö.
- Hur säger man adjö till någon för sista gången?
Tysta barnansikten, avvaktande, lite tveksamt blinkande. Tills först en, sedan flera faller varandra i talet i sin iver att besvara frågan.
- Adjö. Man säger adjö bara.
Och kanske är det verkligen så enkelt, det som tycks så svårt. Sedan nystarten 2014 har Unga Teatern i Malmö haft tillit till barns förmåga att hantera även tunga ämnen. Redan i den inledande dramatiseringen av Kitty Crowthers ”Lilla Döden hälsar på” flätades leken samman med det värsta, ett barns död.
Pjäser om mobbing, vuxenvåld och krig har följt och medan de första årens produktioner i hög grad baserade sig på litterära förlagor sätter man numera i allt högre grad sin lit till eget och nytt. Nytt också rent visuellt, som i fjolårets ”En annan värld” där en ensam skådespelare agerade omsluten av animationer på videoväggar.
Greppet som användes framgångsrikt den gången följs upp i nya uppsättningen ”Labyrint”. Med dansaren Maria Naidu som ciceron ser vi landskapet öppna sig mot en labyrint av mjukt fallande objekt, mörka schakt och stora frågor om tid, avstånd och kärlek.
En mormor ligger för döden i ett land långt borta. I telefon frågar hennes lilla dotterdotter hur det blev som det blev. Varför mormodern är där och hon själv och modern någon annanstans. Några enkla svar ges inte, men en rättfram ärlighet från båda håll och en jordnära humor som lyfter mörkret till ljus poesi.
På bara en halvtimme, i fragment hellre än en hel berättelse, sägs åtskilligt om såväl liv som död. Med utgångspunkt i texter av Malmöpoeten Felicia Mulinari har regissören Saga Gärde skapat ett collage som angår och berör. Maria Naidu bjuder generöst in publiken att ta ställning samtidigt som hon för verket framåt, mot det oundvikliga.
Avgörande för upplevelsen är scenografin och animationerna skapade av Anny Wang och Tim Söderström. Sällan har en vit stapelbar stol i plast fått sådana poetiska dimensioner som i denna lyhörda komposition av färg och form.
Gå till toppen