Contempo är ett av alla ambitiösa och nischade småförlag som förser bokmarknaden med kvalitetslitteratur i översättning – i detta fall från italienska. Sedan starten 2011 har de gett ut tjugotalet titlar av samtida italiensk skönlitteratur som annars, sannolikt, aldrig hade nått svenska läsare.

Paolo Cognettis romandebut ”De åtta bergen” har vunnit en uppsjö av priser i hemlandet och blivit översatt till 40-talet språk. Någon recensent har frågat sig om Cognetti är den nya Elena Ferrante. Nej, det tycker jag inte. Den enda beröringspunkten mellan de två är att de skriver om vänskap och klasskillnader – och möjligen att Cognettis roman, liksom Ferrantes romansvit, utspelar sig under ett helt liv. Annars är det ett helt annat slags berättelse med andra litterära grepp.

Den börjar i barndomen som jagberättaren Pietro skildrar ömsom närgånget och detaljerat, ömsom med nyktert redovisande distans. Han växer upp i Milano, men tillbringar somrarna i bergsbyn vid Monte Rosa, med en pappa som har ett närmast religiöst förhållande till bergen och vill bestiga alla toppar han ser, och en mamma som trivs bättre i dalen. I byn möter Pietro också Bruno, son till en murare. Det är deras livslånga vänskap och Pietros komplicerade relation till pappan som är romanens brännpunkt. Ett av bokens starkaste avsnitt är när pappan tar upp de båda pojkarna på deras första långa bergsvandring och Pietro drabbas av akut höjdsjuka.

”De åtta bergen” är, som ni hör, en lågmäld berättelse som i stort bärs av sitt direkta tilltal och sina precisa miljöskildringar, i följsam översättning av Malin Emitslöf. Pojkarna växer upp till män och går, inte oväntat, olika vägar i livet. Bruno blir kvar i bergen, Pietro ger sig ut i världen. Och ändå utvecklar sig historien inte riktigt som man tror. Det är det fina med ”De åtta bergen”, att den inte säljer sig till lättköpta dikotomier vad gäller Pietros och Brunos olikheter och bakgrunder. Skildringarna av deras vänskap, som manifesterar sig mer i handling än i ord, är också starka.