Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Kompromisslös kamp om torget

Bild från generalrepetitionen av Malmö operas uppsättning av ”Carmen”. I förgrunden Alexander Grove (Don José) och Emma Sventelius (Carmen).Bild: Malmö opera

Carmen

Musiker: Ida Løvli Hidle (kapellmästare), John Löfgren, Blagoj Lamnjov. I rollerna: Emma Sventelius, Alexander Grove, Aleksander Nohr, Sara Swietlicki, Nils Gustén, Katarina Lundborg, Jonas Samuelsson, Conny Thimander. Malmö operakör. Översättning: Anders Bodegård. Dramaturgi och bearbetning: Anne Barslev, Boel Adler. Scenografi och kostym: Stine Martinsen. Ljus: Fredrik Glahns. Regi: Anne Barslev. Limhamns torg, 25/8.

”Du, kamma dig!” sade den ene. ”Akta näsan, du” svarade den andre. När Malmö operas turnerande uppsättning av Georges Bizets "Carmen" skulle ha premiär mitt bland loppisstånden på Limhamns torg gnisslade det till i folkmassan. Frågan om vem som i ett givet ögonblick har störst rätt till en viss plats i staden är ett gammalt trätofrö. Att det fröet gror när något så nytt och platskrävande som en lastbil full med opera rullar in på traditionstyngd mark är inte förvånande.
När denna bil öppnade ena sidan på sitt släp förvandlades den till Carmens tapasbar. Någon cigarettfabrik förekommer inte i uppsättningen, men väl cigarettsmugglare. Och när smugglarbossen ville ha bästa platsen på Carmens uteservering såg hans underhuggare till att den blev ledig: ”Det här bordet är upptaget!” Kampen om torget fortsatte alltså i pjäsen, vilket var helt i linje med uppsättningens ambition att genom klädval, sätt att agera och tala, och genom anspelningar på dagens Malmö sudda ut gränserna mellan föreställning och spelplats, roller och publik. Detta fungerade mycket bra i Limhamn. Hur det kommer att fungera när lastbilen kör vidare till Rosengård, Holma, Nydala och Möllevången återstår att se.
Nutidsrealistisk spelstil är bra om man vill att folk omedelbart ska känna igen sig och tycka att det som sker på scenen angår dem. Men det finns också problem med att iscensätta en artonhundratalsopera som "Carmen" på det viset. Nu krockade realismen med vissa inslag i handlingen, som när hipstertjejen Carmen visade sig tro på öde och spådom. Framför allt kunde realismen tyckas kollidera med den ur vardagsperspektiv extrema sångstilen. Visserligen framhävdes den oftast verklighetsnära sångtexten genom att den sjöngs på svenska och genom att orkestern reducerats till klarinett, cello och ackordeon, en pregnant trio som kunde ta i utan att skymma orden. Men med sättet att sjunga gjordes inga kompromisser.
Emma Sventelius pratade vardagsskånska i rollen som Carmen, men när hon sjöng gjorde hon det med dunkel glans i stämman och med fullt operamässig kraft i de starka melodierna. Alexander Grove, som var Carmens svartsjuke älskare Don José, sjöng med samma hetta som hon, men med mer smärta i rösten. Övriga solister och även kören matchade dessa båda mycket väl. Sett till sången var detta fullblodsopera, om än i torgformat.
Kontrasten mellan nutidsrealismen och en sångstil som är så annorlunda än allt man hör till vardags kunde uppfattas som en brist. Men det gick också att höra utbrotten av högdramatisk sång mitt i vardagen som tecken på besatthet, ja, som glimtar av de mäktiga men gäckande krafter som verkar också i en stad av idag. Vad är det som tänder kärleken, och vad är det som gör att den plötsligt slocknar? Varifrån kommer Carmens vilja till frihet som är starkare än hennes rädsla för döden? Varifrån kommer kroppens plötsliga raseri hos en känslig ung man som Don José? Inget av detta fick någon rationell förklaring, men väl en musikalisk. ”Lyssna på mig!” ropade Don José medan han ännu inte var mördare. Den bönen förtjänar att höras vida omkring.
Gå till toppen