Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Ge EU plats i valrörelsen. Annars växer misstron.

Liberalerna och Jan Björklund – en ropande röst i valrörelsens EU-öken.Bild: Janerik Henriksson/TT
Det märks inte direkt i valrörelsen att Sverige sedan snart ett kvarts sekel är en del av den europeiska unionen. Detta trots att en försvarlig del av de beslut som fattas av svenska politiker – såväl på riksplanet som lokalt – måste ta hänsyn till lagar och förordningar som stiftats av EU.
Sieps, Svenska institutet för europapolitiska studier, granskar i en analys i vilken utsträckning EU och EU-frågor ges utrymme i den politiska debatten, i partiernas valmanifest och i deras arbete i riksdagen.
Resultatet är nedslående. Ju större betydelse beslut på EU-nivå får över tid, desto mindre intresse ägnas EU-frågor på hemmaplan.
"Det här är ett demokratiskt problem, naturligtvis, därför att den typen av motsättningar kring EU-politiken borde vi få möjlighet att diskutera som väljare också. Men det ser vi ingenting av", säger en av författarna, statsvetaren Magnus Blomgren, till Ekot.
EU:s framtida försvars- och säkerhetspolitik, striden kring EU:s budget, migrationsfrågan och den planerade bankunionen är exempel på frågor som Blomgren menar borde ha funnits med i valrörelsen.
I analysen finns ett talande stapeldiagram. Det visar andelen nya EU-relaterade författningar – lagar och förordningar – som börjar gälla varje år, från 1988 fram till 2015 och framåt.
I slutet av 1980-talet, innan Sverige 1992 blev medlem av EES, det europeiska ekonomiska samarbetsområdet, och två år senare i EG, sedermera EU, innehöll mindre än 0,5 procent av nya författningar någon typ av referens till EG/EU-regler. 2015 var andelen drygt 26 procent. Och det skiljer sig kraftigt åt från område till område. 2015 fanns någon form av koppling till EU-lagstiftningen i 58 procent av alla nya jordbruksrelaterade författningar, på skolans område endast 4 procent.
Samtidigt konstaterar Sieps att partierna sedan 1994 "i stort sett slutat att tala om EU i sina valmanifest".
Liberalerna har gjort några tappra försök att lyfta det europeiska samarbetet i valrörelsen, EU är en av partiets tre huvudfrågor.
"Under 2020-talet bör Sverige gå med i euron. Hade vi fått bestämma själva så hade det gått fortare", sade partiordföranden Jan Björklund i en intervju häromveckan.
Men när ingen annan tycks vilja ha en diskussion faller sådana försök platt till marken.
Riksdagens ytterkantspartier, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, enas i sitt motstånd mot unionen. Båda partierna vill ha en swexit, alltså att Sverige lämnar den europeiska unionen. Inte heller den kastade handsken tycks övriga partier vara intresserade av att plocka upp.
Är det kanske av ren opportunism, för att man uppfattar att de vindar som just nu blåser i väljarkåren inte är förmånliga för den som tror på och ser det omistliga värdet av EU?
Men varför skulle dessa vindar mojna om ingen vågar stå upp och tydligt försvara det europeiska samarbetet och de värderingar detta bygger på?
Om nu någon hänvisar till att det stundar val till EU parlamentet till våren och att allt som inte diskuteras nu kommer att lyftas fram då, så är det en klen ursäkt.
De svenska EU-valrörelserna är notoriskt sömniga tillställningar. Bristen på engagemang från partiernas sida är påtaglig. Då är det också svårt att få väljarna att bli engagerade.
Med tanke på detta är det något av ett under att valdeltagandet trots allt ökat över tid. I EU-valet 2004 röstade 37,90 procent, 2009 hade andelen stigit till 45,53 procent för att 2014 – supervalåret då valet till EU-parlamentet i maj betraktades som en förövning till riksdagsvalet i september – var det för första gången fler än hälften av de valberättigade som röstade, 51,07 procent. Fast i riksdagsvalet samma år röstade 85,81 procent. Viss skillnad.
"Bryssel" känns långt borta. Det göder misstro som inte försvinner bara för att för att partierna beter sig som om EU inte fanns. Tvärtom riskerar misstänksamheten att växa när EU:s roll och de politiska vägval unionen står inför inte blir föremål för en seriös debatt ens inför ett riksdagsval.
Gå till toppen