Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

I huvudet på en insektsälskare

Dave Goulsons passionerade kärlek för humlan är ett effektivt motgift mot synen på naturen som en ekonomisk resurs.

Bild: Anders Berggren

Dave Goulson

BOKEN. Den stora humleresan. Övers Gösta Svenn och Helena Sjöstrand Svenn. Volante.

Tjänstesamhället utmålas ofta som tillväxtens räddning. Genom att konsumera tjänster i stället för varor ska ekonomin växa utan ökade växthusgasutsläpp eller utarmning av naturresurser. Och genom att expandera den ekonomiska sfären till att omfatta allt levande som utför så kallade ekosystemtjänster växer den ännu mer samtidigt som värderingen i kronor och ören ska få oss att förvalta och bevara ekosystemen.
Det första, att tjänster ska kunna få ekonomin att växa, är en teori som bara delvis stämmer. Även om tjänster så som hårklippning och teaterföreställningar oftast har lägre koldioxidavtryck än mobiltelefoner och kläder, är marknaden betydligt mer begränsad. Medan det går att fylla byrålådan med fullt fungerande mobiltelefoner av fjolårets modell, är det få som har tid eller lust att klippa håret var och varannan dag. Och tiden i sig är en begränsad resurs, som dessutom är personligt och rättvist ransonerad på så sätt att ingen människa har mer än 24 timmar om dygnet, vilket gör att de flesta inte väljer att se en pjäs varje kväll.
Det andra, ekosystemtjänsterna, är ett desperat försök att få ekonomer att lyssna och beakta vår planet som en begränsad och fragil resurs som inte kommer att låta oss härja ostraffat. Dock är det också en tankefigur som döljer det levande i det vi försöker skydda. På senare år har det talats mycket om bina, vars pollinering är typexemplet på en ekosystemtjänst. Pollineringen som utförs av honungsbin och vilda bin har tillsammans värderats till mer än 50 000 kronor per hektar och om vi förlorade bina skulle mycket av vår mat behöva pollineras för hand, vilket vore ett oerhört tidskrävande och monotont arbete.
Men att tala om ekosystemtjänster kan vara kontraproduktivt. Även om binas ekonomiska värde kan vara viktigt att komma ihåg, innebär det också en instrumentell och manlig syn på en ”död natur” för att låna ett uttryck av filosofen Carolyn Merchant. Dödandet av naturen har möjliggjort en rovdrift där miljön bara är till för människan, och om allting handlar om pengar skulle det vara rationellt att låta bina dö ut om robotdrönarna är billigare i drift.
En som gör sitt bästa för att motverka den här bilden är den brittiska entomologen och humleexperten Dave Goulson. Han är förtrollad av det levande, och har varit fascinerad av allt som går, kryper, krälar och flyger ända sedan han som femåring stoppade ner karminspinnarens larver i lunchlådan på förskolan, för att sedan ta hem dem och se hur de utvecklades till vuxna larver i syltburkar. I hans senaste bok ”Den stora humleresan” skriver han med en smittande entusiasm om att beskåda humlearten Bombus hortulanus våldsamma parningslek i bergen i Ecuador, och om att krypa omkring på det militära övningsområdet Salisbury Plain i västra England på jakt efter den allt mer sällsynta haghumlan. Från att ha varit flitigt förekommande har haghumlan nästan utrotats i Storbritannien i och med att det småskaliga jordbruket, som bestod av ett lapptäcke av åkrar och blomsterrika ängar, har övergått till ett monokulturellt, intensivt industrijordbruk som består av antingen betesmarker eller gödslade sädesfält.
Dave Goulson skriver att han aldrig har kommit ur den ”insektsperiod” som alla ungar borde få chansen att gå igenom, och förfasas över att allt fler ungar växer upp i stan utan att få möjlighet att plocka pinnar i skogen eller fånga salamandrar i dammen. Vi får en generation som, för att tala med Astrid Lindgren, inte alls förstår vad Ida sjunger om gällande myggor som svalorna tar, och som aldrig får upptäcka alla hennes roliga ställen. Och om du inte har fått se massa vatten i bäcken och undersöka fiskarna och sländorna som håller till där, kommer du antagligen ha svårare att förstå varför vi måste bevara den levande bäcken när du blir äldre, även om någon säger att rent vatten är en ekosystemtjänst som är värd 20 kronor när den tappas upp på en plastflaska.
Dave Goulson drar en lans för den biologiska mångfalden varhelst han hittar den. Ett kapitel tillägnas bortglömda industritomter i London, där djur- och växtlivet sakta har kommit tillbaka när människan har lämnat platserna åt sitt öde. De har blivit mosaiker av blommor och örter, och huserar ett djurliv som har gett dem det väl smickrande smeknamnet ”Storbritanniens regnskogar”. Han talar sig varm för det som kallas rewilding, återförvildning, nämligen att människan kan ta ett kliv tillbaka och låta naturen sköta sig själv, helst efter att ha återinfört topprovdjur såsom varg på platser där de har utrotats. Snarare än att bruka miljön på ett visst sätt för att bevara eller återskapa en viss typ av landskap, exempelvis en betesmark, innebär återförvildning att människan släpper kontrollen och låter andra djur och växter ta över.
Att låta det levande ta plats är att återge naturen dess kaotiska själ. Inte i någon form av Gaiabemärkelse, att jorden är en självreglerande och levande organism, men i att förstå att naturen inte är en död resurs som kan kontrolleras och nyttjas för ökad ekonomisk tillväxt. För det kommer till slut innebära att vi förstör habitaten för allt levande, inklusive människan.
Gå till toppen