Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Malmö har kommit långt. Men långt ifrån ända fram.

Niels Paarup-Petersen (C) lägger ut texten och Roko Kursar (L) vill få ett ord med i laget.Bild: Hussein El-Alawi
Allting börjar med skolan.
Så även en valdebatt i Malmö.
På måndagskvällen (27/8) drabbade ledande företrädare för de nio partier som aspirerar på att vara med och styra staden den kommande mandatperioden samman i Sydsvenskans traditionella valdebatt i Moriskan i Folkets park.
Debatten tog sitt avstamp i det faktum att nästan 5 000 barn de senaste fem åren gått ut grundskolan utan att bli behöriga till gymnasiet. Det finns skolor där varannan elev inte klarar gymnasiebehörighet. Och i den här statistiken ingår inte nyinvandrade elever.
De dåliga skolresultaten – som visserligen blivit något bättre de senaste åren – är onekligen en av Malmöpolitikens viktigaste utmaningar.
Och även andra frågor som avhandlades – bostadsbrist, upplevd otrygghet, äldreomsorg och trafik – är angelägna. Men den för Malmö kanske helt avgörande utmaningen nämndes egentligen bara perifert.
Det dröjde en timme in i debatten, på en fråga om varför invandrares utbildning i hemlandet ofta inte duger i Sverige, som Centerns Nils Paarup-Petersen närmade sig elefanten i rummet:
Den svaga ekonomin.
Arbetsmarknaden måste öppnas upp för alla som kommer till Malmö, oavsett utbildning. Då krävs enkla jobb så att även lågutbildade kan få in en fot på arbetsmarknaden, påpekade Paarup-Petersen.
Arbetslösheten i Malmö – runt 15 procent – är dubbelt så hög som riksgenomsnittet. Det är en orsak till stadens dåliga ekonomi. Sedan 2013 har kommunen varje år betalat ut närmare en miljard kronor i försörjningsstöd, vilket motsvarar nästan en tiondel av landets samlade kostnader för socialbidrag.
Många flyktingar har under decennier ordnat sitt boende själva, med stöd i lagen om eget boende, ebo. Och många har valt och väljer att bosätta sig i Malmö, bland släkt eller landsmän. Förståeligt men olyckligt, för i systemets spår har följt trångboddhet, ockerhyror och svarthandel med hyreskontrakt. Det har bidragit till ekonomisk och social misär i vissa bostadsområden. Det är inte förhållanden som gynnar framgångsrik integration.
Malmö har en skattekraft på 85 procent av riksgenomsnittet och kompenseras av det statliga skatteutjämningssystemet – med 4,9 miljarder kronor under 2017. Statsbidrag svarar idag för nästan en fjärdedel av intäkterna. På sikt är det inte hållbart; som jämförelse kan nämnas att Göteborgs skattekraft ligger strax över genomsnittet medan Stockholms är över 125.
En del av förklaringen till den dåliga ekonomin är att många välutbildade och högavlönade jobbar i Malmö men bor och betalar skatt i någon välmående kranskommun, som Vellinge eller Lomma.
Malmö behöver locka till sig mer av välavlönad medelklass – och få den som finns här att stanna. Då ökar skatteintäkterna. Men problemet måste även angripas från andra hållet, från utgiftssidan, genom att pressa ner den höga arbetslösheten och minska det utbredda beroendet av försörjningsstöd.
Det kräver satsningar på utbildning. Skolresultaten måste bli bättre så att inte unga går direkt från misslyckad skolgång till utanförskap. Men det behövs också enkla jobb, vilket Sverige idag har extremt lite av, även om det förutsätter lägre ingångslöner.
Malmö har två ansikten, en solsida och en skuggsida. Det är en delad stad. Förvandlingen från trött och sliten industristad till mångfaldig, dynamisk kunskapsstad har varit framgångsrik. Massor med nya, spännande företag har startats eller etablerat sig i staden. På Kockums gamla industriområde jobbar idag fler än under varvets storhetstid, fast inom många olika verksamheter.
Inte minst märks förvandlingen på stadsbyggnadsområdet. Men även om staden bytt yttre skepnad så finns en del av den trötta industristadens mindre smickrande drag kvar strax under den nya, lockande ytan.
Malmö har kommit långt. Men så länge klyftorna är så stora och staden så ekonomiskt beroende av staten som idag, återstår mycket att göra för politikerna.
Och riktigt hur de tänker svara på den utmaningen framgick inte under måndagens debatt.
Gå till toppen