Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Poetiska broderier som är både sköra och starka

Burcu Sahin skriver fram en gemenskap stark som björntråd. Det är lika lågmält som skarpt, skriver Ann Lingebrandt.

Bild: Carla Orrego Veliz

Burcu Sahin

BOKEN. Broderier. Albert Bonniers förlag.
Om en kvinnlig författare för säg hundra år sedan hade döpt sin debutbok till ”Broderier” hade det varit en markering av hennes blygsamhet. Idag vittnar det snarare om kaxighet och medvetenhet om den hantverkstradition som uppvärderats ordentligt på senare tid.
I Burcu Sahins debutdiktsamling binder brodyrtrådar och garnnystan samman generationerna och händernas minne är något som går i arv. Stygn läggs intill stygn, ord intill ord. Sömnad och språk flätas ihop till en gles men likväl kraftfull diktväv, som varierar motiven både nyansrikt och imponerande konsekvent.
Här lagar mormödrar sorger med nål och tråd, smärta vävs in i döttrars flätor, systrar spinner på livets trådar; kvinnornas arbete är det som håller allt samman, som bär allt. Poeten skriver fram en gemenskap stark som björntråd, men som ändå skurits av: migrationen och de kapade rötterna är ett tema som utgör själva varpen i diktsamlingen. I ett asfaltlandskap som kontrasterar starkt mot de finvävda tygerna och gyllenskimrande stygnen måste nya rottrådar växa fast.
Det är ingen berättande bonad Sahin sömmar på, snarare ett fritt broderi med lösa stumpar, som i den dikt som kan läsas som en lyrisk innehållsdeklaration: ”trådar hänger / guldskimrande tyngda // berättelser i stygnen // nätterna vi sitter uppe / lyssnar på de äldre // mormor vänder tygstycket / det här är den obegripliga baksidan”.
Sahins anslag är mjukt som sammet, men även om dikterna är lågmälda saknar de inte skärpa: ”jag vässar ett knivblad lindar in det i håret”, heter det. Samtidigt som det rent stoffligt är skirt och vackert med alla chiffongtyger och spetskanter är sorgen stingande, som i de tunga raderna: ”det finns inget ord / för ett barn / som bär / på sin mor”.
Det har funnits många döttrar i svensk poesi de senaste åren. Poeter som Athena Farrokhzad, Jenny Tunedal, Felicia Stenroth, Johanna Frid och Gordana Spasic har vridit och vänt på, synat och sörjt familjebanden. I en recension av Lina Hagelbäcks senaste diktsamling ”Ambivalencia” i Aftonbladet kallades mor-dotter-relationen rentav för ”ett av de absolut vanligaste och mest urmjölkade” motiven just nu. Nog är det lite som att hävda att mänskliga relationer eller existensen är ett uttjatat ämne – det saknas ju inte heller direkt fäder och söner i litteraturen.
Jag ser det snarare som att poesin fortfarande är en plats att bearbeta våra mest grundläggande villkor. I den väven lägger Burcu Sahin till en glänsande silkestråd.
Gå till toppen