Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Johan Wilhelmsson: Fastnat i en åsiktsbubbla? Testa med lite källkritik!

Bild: Illustration: Kalle Elmqvist
Kritiskt tänkande är patentmedicinen som ska frälsa oss från populismen. Faktaresistent världsbild? Testa med lite källkritik. Fastnat i en åsiktsbubbla? Kan med fördel lösas upp av en dos kritiskt resonerande. Inte undra på att dundermedlet är inskrivet i skolans alla läroplaner.
Men vad betyder det egentligen att tänka kritiskt? Handlar det om en särskild förmåga som kan uppövas – en andlig muskel som hänger slapp i konsensuskulturen men med idogt tränande på hjärngymmet kan fås att svälla och spela? Frågar man efter vetenskapliga belägg, vilket ju faller sig naturligt för en kritiskt lagd person, tycks det inte vara fullt så enkelt.
I en nyligen publicerad studie från Uppsala universitet har forskare i didaktik granskat nationella provsvar från niondeklassare. De frågor som krävt kritiskt tänkande har jämförts, och det lite överraskande resultatet är att man inte kunnat se någon ”överföringseffekt” mellan olika ämnen. En elev kan alltså vara bra på kritiskt tänkande i ett ämne och dålig på samma slags operationer i ett annat ämne. Däremot finns ett tydligt samband mellan goda ämneskunskaper och förmåga att tänka kritiskt inom just det området.
Vilka slutsatser berättigar en sådan undersökning till? Att pluggskolan är överlägsen flumskolan också när det gäller att fostra självständigt tänkande individer? Ja, antagligen något åt det hållet. Det krävs en rejäl benstomme och sedan också kött på benen för att den där sprittande kritiska muskeln ska kunna börja arbeta. Å andra sidan räcker det ju knappast med simpel korvstoppning om slutprodukten ska vara något så avancerat som en reflekterande och ifrågasättande medborgare. Att tänka fritt är inte detsamma som att tänka rätt, och att förfoga över sanna fakta är ännu mindre samma sak som att tänka.
Fast nu måste den kritiskt sinnade fråga sig om denna omhuldade färdighet över huvud taget kan läras ut av en samhällsinstitution som skolan. Förtjänar ett tänkande som är påbjudet i en byråkratisk läroplan att kallas för kritiskt? Frågan ställs på sin spets i filosofen Anders Bartoneks bok ”Kampen om kritiken” (Bokförlaget Korpen). Här reduceras den kritiska reflektionen inte till ”en form av ämnesspecifik förmåga att lösa givna uppgifter”. Snarare handlar det om att med tankens kraft spränga alla uppställda ramar.
I en intressant undersökning av det senaste århundradets teorier om kritik urskiljer Bartonek två motsatta linjer, en systemkramande och en systemfientlig. Vad som skiljer dem åt är hur de förhåller sig till något som författaren kallar för Hegelproblemet. Grunden för detta problem är den gamla välkända dialektiska trappstegen: en tes följs av en antites – en kritisk röst! – innan de två skönt förenas i en högre syntes. I en sådan modell finns klaustrofobiskt nog ingen plats utanför systemet. Alla tankar utanför boxen inkapslas så att säga i en större box. Härigenom riskerar kritiken att berövas sin radikala potential. Vissa teorier bejakar detta, andra – till exempel Adornos kritiska teori, som Bartonek uppenbarligen sympatiserar med – försöker hitta en väg ut ur Hegels slutna rum.
Nu kan man från ett politiskt snarare än teoretiskt perspektiv undra vad som egentligen är så fel med en hegelsk modell. På sätt och vis passar all demokratisk och reforminriktad samhällskritik in i ett sådant mönster. Grejen är att systemet självt måste förändras när det inlemmar en oppositionell röst. Problemet med dagens postpolitiska värld är snarare att den "dialektiken” gått förlorad. Det ekonomiska systemet har frigjort sig från politiken och blivit allt mer oemottagligt för demokratisk kritik. Protestera hur mycket ni vill – ja, ockupera gator och slå på bastrumma – men de ekonomiska spelreglerna avgörs någon annanstans, bakom en stängd dörr. Ett förhållande som utgör en utmärkt grogrund för uppgivenhet, och då inte minst för den aggressiva och potentiellt dödliga variant av hopplöshet som kallas för högerpopulism.
Tillståndet är med andra ord kritiskt, det behövs det knappast en tänkare för att konstatera. Men för att ett tillfrisknande ska vara möjligt kommer det att krävas allt kritiskt reflekterande som går att uppbringa.
Gå till toppen