Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Med Kvint-essensen i centrum

Stilleben med piano.Bild: Gamlestans Grammofonbolag

Peter Kvint

ALBUM. Still life

Peter Kvint hör till de här hantverksskickliga låtskrivarna som vigt sitt liv, mot betalning förstås, åt andras projekt. Ända sedan han lade ner bandet Melony i slutet av 90-talet har han hållit sig i bakgrunden: fixat till andras alster, fyllt i luckor, bundit samman, redigerat och producerat. På meritlistan finns plattor med Grant, Morten Harket, Ola Salo, Andreas Johnson, Louise Hoffsten och Darin.
Jag ser nog vad du tänker. Här är en hantverks­kille, men om han någonsin hade en själ har han givit upp den. "And­ra har han hjälpt, sig själv kan han in­te hjälpa" som några spydiga överstepräster sa när Jesus just gett upp andan.
Drastisk parallell? Kanske. Peter Kvint är kanske inte the Jesus of Cool, men han har ett eget och mycket vinnande tonfall – en personlighet som lika ofta besjälat artisterna han jobbat med som vice versa. Som bäst är han inget mindre än fenomenal.
Han hade en soloplatta på gång redan för femton år sedan, men när den aldrig kom ut gav han bort låtarna till andra artister. Men detta är något helt annat, en personlig samling sånger som i flera fall hade blivit märkliga om de bröts ur helheten.
Detta är nämligen hans berättelse, ganska rakt upp och ner, utan pretentioner: en låt om kompisen som dog i tsunamin 2004, en om hustruns tillfriskande från cancer, en om polaren som försvann i sig själv efter en jobbig skilsmässa, ett par-tre om insikten om att ha nått medelåldern och att livet följer sin egen logik. Texterna är enkla, men baserade på djupt kända upplevelser och reflektioner.
Men han är inte den sortens singer-songwriter som tonsätter ord, han är först och främst en musiker. Låtarna är smart konstruerade, med utrymme för nya infallsvinklar men utan tomgångskörning. Skivan tindrar av musikmakarglädje och finess.
Han har spelat det mesta själv, men utfallet låter ändå organiskt, sammanspelat. Andreas Dahlbäck har trummat på flertalet av låtarna. När Kvint tar in andra gäster är det för att de ska spela saxar och cello, inte programmera. Låtarna har ett melodiöst flöde som bärs upp av skimrande harmonier och små betydelsebärande skiftningar i ljudbilden.
Musiken är klassisk pop, vilket innebär att man påminns om saker från förr: Ocean Colour Scenes uppfattning om David Bowie. "Pet sounds". Van Dyke Parks. U2:s Andreas Johnson-ballader. Fyra grabbar från Liverpool, eller åtminstone tre av dem. Låtarna är obrottsligt melodiösa, men med en mognad som jag ofta saknar hos artister som har lite av McCartney i blodet och aldrig tar sig förbi valpstadiet. Låtarna rör sig överlag långsamt, lite släpigt eller åtminstone dröjande, men musiken är aldrig stillastående och ytterst sällan tråkig.
Foto: Gamlestadens Grammofonbolag.
FLER TIPS
Paul Steel: Carousel kites (album)
Aaron Lee Tasjan: My whole life is over (låt)
Amos Lee: My new moon (album)
Gå till toppen