Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Gräns: Rörande och magisk

Eero Milonoff och Eva Melander – båda i mask – spelar det inte riktigt mänskliga kärleksparet i "Gräns". Ali Abbasis film vann i våras sidosektionen Un certain regard på Cannesfestivalen.Bild: Henrik Petit

Gräns

BIO. DRAMA. Sverige, 2018. Regi: Ali Abbasi Med: Eva Melander, Eero Milonoff, Jörgen Thorsson, Ann Petrén. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.48.

”Tycker du om insekter?” säger Vore med ett spefullt leende och stoppar en larv i Tinas mun. Det kan man kalla en ovanlig invit, men så är Ali Abbasis hajpade ”Gräns” också en väldigt originell film.
Inte för själva grundberättelsen: den rör sig kring välkända teman som Fula ankungen, och frågan om ifall utstötta och nedvärderade ska försöka försonas med eller slå tillbaka mot majoriteten som plågar dem – samma konflikt som i exempelvis superhjälteserien ”X-men”. Alltihop är också typiska marker för John Ajvide Lindqvist, vars novell filmen bygger på.
Det unika med ”Gräns” är istället dess kongeniala balansgång på just gränser. Den träder med självförtroende på genregränserna mellan drama, thriller, fantasy och socialrealism. Och jag tror aldrig jag har sett en film balansera så känsligt mellan skrattframkallande kalkon och högst seriös empati, politik och romantik.
Formen och stämningen speglar perfekt huvudpersonen Tinas existens i gränslandet mellan människa och någonting annat, och mellan – eller bortom – de biologiska könskategorierna kvinna och man.
Hon jobbar inom tullen, där hon bokstavligen sniffar sig till smuggelsprit men också nervositet hos dem som döljer något. Hon har förlikat sig med att vara en ful och konstig människa, tills en man i skinnjacka släntrar fram till tullens disk – och ser ut som hon.
Filmen skildrar så fint hur hans doft är en hemkomst för Tina. Genom Vore, som han heter, ser hon att hon är som hon ska. Han visar henne hur sådana som de är, vad de äter och ja, det blir också en sexscen som redan blivit smått legendarisk.
Runt dessa burdusa typer som gillar att klafsa runt i skogen nakna och vråla väver filmskaparna en slöja så romantisk att ögonen tåras av rörelse. Samtidigt är de ju både komiska och – i alla fall Vore – skrämmande i sin grova djuriskhet och allt detta lyckas filmen förmedla utan att det ena tar ut det andra.
Det finns alltså ingenting sentimentalt i den här gripande berättelsen om att finna sig själv i skuggan av utsatthet, övergrepp och tvångsassimilering, och det är befriande.
Tyvärr är just temat med förtryck och reaktionen på det undergestaltat – det pratas i stort sett fram och blir lite halvkvädet. Ett annat problem är ett pedofilspår som hänger väl löst och bara med skohorn kan bändas in i historien.
Men filmen lever hela tiden i sina detaljer. Jörgen Thorsson gnistrar i den festliga rollen som Tinas hundfanatiske sambo Roland – ”är det husses gullhund?” kvittrar han till sin griniga rottweiler. Hela deras vardag i en stuga i skogen är fångad på kornet intill ölburkarna i kylskåpet.
Man riktigt känner hur det luktar dävet därinne och friskt därute, och den sortens kärva sinnlighet genomsyrar filmen. Eva Melander personifierar den i rollen som Tina, med sin vackra röst klingande genom den skickligt lagda, groteska masken. Eero Milonoff låter ett slugt och argt troll med anor från folksagor lura inom Vore. Tillsammans skapar de inget mindre än magi.
Läs mer: Ali Abbasi: Egentligen är Oscar ett skitpris
Läs alla artiklar om: Oscarsgalan
Gå till toppen