Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Lysande om familjerelationer

Jonas Hassen Khemiri trycker gasen i botten när han skildrar småbarnslivets stress och tristess. I nya romanen är igenkänningsfaktorn en källa till både skratt och obehag, skriver Amanda Svensson.

Bild: Pierre Björk

Jonas Hassen Khemiri

BOKEN. Pappaklausulen. Albert Bonniers förlag.
Att ha småbarn påminner inte sällan om att vara i ett transcendent tillstånd, eller för all del ordentligt bakfull. Det händer till exempel konstiga saker med tiden – för det mesta går den jättelångsamt, förutom när barnet sover middag för då går den väldigt fort. Och det händer saker med självuppfattningen. Att vara fullt fokuserad på en väldigt liten människas behov och utveckling innebär inte nödvändigtvis att man glömmer bort sig själv, snarare riskerar man att bli helt fixerad vid sitt eget inre eftersom den yttre världen erbjuder så lite stimulans.
Detta märkliga gränsland mellan självuppoffring och barnslig introspektion är den primära skådeplatsen för Jonas Hassen Khemiris fjärde roman, ”Pappaklausulen”. I centrum står en son som också är en pappa, en pappa som också är en farfar och en syster som också är en mamma, även om hon för tillfället inte lever med sin son. Det är en roman om familjelivets avigsidor: gräl och bråk, svek och storhandling, stress och tristess. Men naturligtvis också om kärlek, tillit och de små och stora omsorgerna som håller familjer samman.
Som ofta hos Khemiri bär huvudpersonen, högst medvetet, tydliga yttre drag av honom själv. Där det i tidigare romaner varit tal om en uppenbar lek med fiktionen kontra verkligheten, med identiteter och förväntningar, verkar det här snarare handla om ett mer personligt projekt, ett försök att komma tillrätta med det egna jagets sämre sidor genom att ge dem fritt spelrum inom berättelsens trygga ramar. Det ska sägas att detta antagande primärt bygger på att många av de sämre sidorna hos Khemiris pappa-alterego också är mina, och troligen de flesta föräldrars. För vem har inte försökt få sitt barn att visa upp sina talanger i offentligheten för att själv framstå som en engagerad förälder? Vem har inte tidigare samma dag suttit i en sandlåda och velat skjuta sig i huvudet av tristess?
Pappan som också är en son är alltså föräldraledig med sina två barn, och det är skitjobbigt. Han får aldrig sova, hans flickvän kommer alltid för sent hem från jobbet och när de väl får tid för varandra grälar de om havremjölk. Som om det inte vore nog måste han dessutom ta hand om sin egen pappa när han var sjätte månad dyker upp i Sverige. Denna pappa, som alltså också är en farfar och en morfar, en svikare och en superbra försäljare av allt från bidéer till småbarnskläder, bor egentligen utomlands men kommer då och då hem till Sverige av skattetekniska skäl. Då sover han på sin sons kontor, enligt en arton år gammal överenskommelse om att sonen som tack för att han fått ta över ett förstahandskontrakt i Stockholms innerstad alltid ska erbjuda sin far ett hem under hans Sverigevistelser. Det är detta som är pappaklausulen – pappan har tagit hand om sonen, så nu ska sonen ta hand om pappan. Fair enough. Men hur bra var pappan egentligen på att vara pappa? Varför var han så frånvarande? Och när kan den tveksamma skulden sägas vara återbetald? Det är frågor som ställs på sin spets när farfar-pappan dimper ner mitt i sonens pågående livskris.
”Pappaklausulen” är en enormt ångestladdad bok, trots Khemiris sedvanligt lekfulla och humoristiska prosa. Att använda det långtråkiga småbarnslivet som litterärt material är ett riskabelt företag (det är ju till sin natur tråkigt), men Khemiri bemästrar det på samma sätt som han brukar, det vill säga genom att trycka gasen i botten och inte stanna förrän bilen kör i diket. Saker som i händerna på andra författare på sin höjd skulle bli dråpliga – evighetslånga läggningar, småbarnsbajs, storhandlingar – blir med Khemiris maximalistiska approach något större och svartare. När son-pappan drömmer om att fly, när han smyglyssnar på poddar på leklandet och kommer på sig själv med att vilja få applåder för att han är en bra pappa är igenkänningsfaktorn inte bara en källa till skratt, utan också till obehag. Vad säger det om det moderna föräldraskapet att vi har så höga förväntningar, både på oss själva och på hur livet med barn ska vara? Är det en slump att vi så gärna pratar om ”föräldrarollen”, som om föräldraskapet vore ett skådespel med chans på en gyllene statyett om vi lyckas tillräckligt bra med rolltolkningen?
Khemiri har alltid varit lysande på att gestalta detta performativa förhållningssätt till livet, och han gör det ypperligt också i ”Pappaklausulen”. Till och med familjens ettåring (som får komma till tals i en ljuvlig liten monolog – muu!) är medveten om att familjelivet till viss del är ett skådespel, där alla måste spela sina roller för att det ska fungera. Problemen uppstår först när rollerna blir för snäva, prestationskraven för stora och ingen vågar frångå manus. Som son-pappan själv upptäcker finns det vissa familjeklausuler som inte är förhandlingsbara, men de allra flesta kan med fördel revideras efter behov. Så länge man älskar sina barn är det exempelvis helt okej att inte älska sandlådor.
Gå till toppen