Det är egentligen imponerande hur många komiker som kan åka runt och prata om våra vardagliga saker och allmänmänskliga problem. Och hitta något eget, vara roliga och sälja biljetter.
Fast förnyelse gör ju inte ont heller. Så hur gör man standup på ett nytt sätt?
Brittiskan Harriet Braine har sitt helt personliga svar: sjung sånger om kända konstnärer.
Låter konstigt, blir väldigt roligt. Braine äger en bra och mångsidig sångröst och ett smidigt gitarrplock och är en rackare på att para ihop varje konstnär med en lämplig jättehit.
Musikkomedishowen heter "Total eclipse of the art" (hi hi) och här besjungs Leonardo Da Vinci till Kate Bushs "Wuthering heights", Matisse till "Jolene" och Picasso till gamla "Abracadabra". Cezanne blev givetvis "Roxanne".
Harriet Braine visade oss också planscher med deras konstverk. Och hennes ordpackade, mycket intelligent hopfogade texter berättade allsköns stora och små saker om konstnären och verket; känt och okänt, sant och rena fantasier, storslaget och privat simpelt. Ofta avbröt hon sin sång för att kommentera den eller stoppa in faktaupplysningar. Smått genialt.
Som Braine lägger upp det och levererar funkade showen på oss även när det dök upp nutida brittiska konstnärer, måttligt kända av gemene svensk. Fast bäst var nytolkningen av "Money money money" om — just det — Manet och Monet ("ils sont different!") med Edith Piaf-röst.
George Egg gjorde också Lundadebut. Hans förnyelse är att laga mat med och på allt utom köksredskap.
På Grand gällde det matlagning i ett hotellrum ("jag avskyr hotellmat och den är skitdyr"). Så herr Egg fixade popcorn med en mugg och en hårfön, beskrev hur man gör ricotta i ett örngott och lagade framför allt en trerättersmiddag på scenen.
Det blev sallad med panini fixad på strykjärn, fisk (kokt i vattenkokaren i en "bur" gjord av en stålklädhängare) plus en salsa verde på stulna örter och så pannkakor (strykjärnen igen). Konceptet sitter perfekt i en tid då folk hamstrar och köper utrustning för överlevnad under de svåra förhållandena när krisen/kriget/klimatet slår till.
Under arbetet släppte George Egg ur sig en smått frenetisk ström av roliga kommentarer, matfakta och recept. Han är genuint underhållande, men med 10-15 procent lägre tempo hade jag fått ut ännu mer/allt. Man hann förstå vad Egg sa, men inte alltid smälta och greppa innehållet. Att se en show borde inte vara en ansträngning på det sättet. Kanske nåt för arrangörerna att förhandstipsa artister om?