Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Valet 2018

Mattias Oscarsson: Scener ur en valkampanj

Mattias Oscarsson ser partiernas valfilmer, och hittar dystopier, utopier och en film om att köpa korv.

Centerpartiet.

Socialdemokraterna

Det här är en liten film om en statsminister som ska köpa korv. Då går han till ett särskrivet ställe som heter "Korv kiosk", som dessutom har den egenheten att alla läskflaskor i luckan är vända bakochfram. Ingen gratisreklam här, inte. Men det måste onekligen bli lite krångligt för kunderna.
Först verkar det som om statsministern efter åren av orgier med rysk kaviar och champagne i Sagerska palatset helt verkar ha glömt bort vad som serveras i en vanlig korvkiosk, förlåt: korv kiosk. För på frågan från det unga kioskbiträdet om vad som önskas, så beställer Stefan Löfven ett samhälle där trygghet går före skattesänkningar, där pensionerna är bra och där poliserna blir fler – bland annat.
Till kioskbiträdets lättnad så nöjer sig statsministern till slut med en kokt med bröd.
Det här är en ganska finurlig och flyhänt gjord film. Under Löfvens "beställning" klipps det till sjukhusmiljöer, polisbilar, skolgårdar och fotbollsplaner – och överallt dyker han överraskande upp, lite som aracuan i "Kalle Anka i djungeln". Ganska tramsigt, men det funkar. Och socialdemokraterna har definitivt valt den smakfullaste musiken: Wilhelm Peterson-Bergers "Sommarsång".

Centerpartiet

"Show don't tell" är ett konstnärligt påbud, och med det menas att man ska gestalta istället för att berätta.
Annie Lööf kör istället en "show and tell". "Sverige är fantastiskt, men just nu stormar det här", säger hon på ljudbandet. Och det illustreras med brusande hav, presenningar som fladdrar och ormbunkar som rister. Sedan börjar det surrealistiskt nog blåsa även inomhus; papper fladdrar i skolkorridorer och på arbetsplatser, medan Lööf staplar metaforer på varandra ("lätt att svepas med av hårda vindar"). När hon klämmer till med "inte vända våra kappor" så bildsätts det med – gissa! – en vindflöjel på ett tak.
Och Annie Lööf är verkligen inte någon som låter sig fångas av en stormvind. I slutet ser vi henne vandra taktfast mot blåsten, medan vi hör henne prata om att fortsätta stadigt framåt. Ja, inte går hon bakåt i alla fall – vi kan se det.

Feministiskt initiativ

Feministiskt initiativ tar den ofrivilliga parodin till nya och oanade nivåer. Till ett upphackat kollage av "vardagspoetiska" bilder, med allt från dystra parkeringsplatser till diskotek, läser en röst upp en dikt, efterhand med allt mer uppjagad patetik.
Denna dikt innehåller inget politiskt budskap, men ska gissningsvis frammana en känsla som FI vill förknippas med. Vad denna "känsla" är, förblir en gåta. Ett utdrag:
”Sverige, I bakrutan går tiden isär i välvande kamp, med blommor i håret och hjärtats mening på plakat. Vi föds alla skinande rena, med nåd i våra ådror, oskyldiga, allena. Men vår bästa tid är nu. Samtiden som strömmar runt oss, omsluter oss, i rusande liv, i full reträtt, i tyst klang, i deliriskt brus. Den är nu, i allt jag sett. Men vår kärlek kan ses när den väver ut över rödljusen."
Filmen avslutas med det åtminstone begripliga uppropet "Klart vi kan!", som kan ses som en variation på Obamas "Yes we can", men som också är direkt taget från barnens hjälte Byggare Bob. Klart som korvspad att vi kan, skulle jag säga.

Liberalerna

Jan Björklund goes popkulturella referenser! Liberalernas valfilm är en variation på D A Pennebakers tidiga prototyp till musikvideo från 1965, där Bob Dylan står i en gränd i London och håller upp textskyltar till sin låt "Subterranean homesick blues". Det är en ikonisk filmsnutt, imiterad och parodierad otaliga gånger.
Precis som förebilden är valfilmen gjord i en tagning, men saknar i gengäld helt dess atmosfär och subversiva humor. Här står Björklund rakt upp och ner på en trappa och bläddrar pliktskyldigt igenom textskyltarna, som är ett liberalt ABC. Sentenserna är lättglömda, och det enda som upprätthåller intresset genom filmen är den stora nagelbitaren: hur sjutton ska de lösa "Q"?
Obs! Spoiler! "Quo vadis, Sverige?".

Vänsterpartiet

Barn äter äpplen i trädkojor, arbetslag är ute och bowlar och familjer återförenas på tågperronger. I samtliga bilder umgås svenskar med invandrare. Om Sverigedemokraternas valfilm skildrar ett mångkulturellt helvete, så skildrar Vänsterpartiet ett mångkulturellt paradis.
Det mest slående är estetiken: tänk bort rösterna på ljudbandet, och det här skulle kunna vara en reklamfilm från Coca Cola.
Musiken är som hämtad från en amerikansk feelgoodfilm. Alla är tillkämpat glada, precis hela tiden – som om den enda regianvisningen har varit "say cheese". Allting går i slowmotion. När det dessutom börjas kramas i slowmotion – i motljus! – känner jag en stark längtan efter sovjetisk konstruktivism.

Miljöpartiet

Miljöpartiets valfilm börjar dystert då språkrören berättar om hotade korallrev, luftföroreningar och klimatflyktingar. Detta till en rörig mix av bilder från naturen och från svenska vardagsmiljöer, som känns ihopsatta lite på måfå.
När vi har tryckts långt ner i hopplöshetens gyttja så kommer den förväntade vändpunkten, knappt halvvägs in i filmen. Vi lyfts mot ljuset med hjälp av fläskiga syntstråkar och exempel på alla goda insatser, stora som små, som görs för att rädda miljön – "nu börjar Andreas Jonsson i Örebro ta med sig en egen påse till affären istället för att köpa en ny plastkasse varje gång". Sällan har en plastkasse fått en så storvulen inramning, för tilltalet är rakt igenom bombastiskt.

Moderaterna

Högerhumor, finns det? Ja, faktiskt. Till och med vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt har hyllat Moderaternas valfilm. Att resultatet har blivit så bra beror på att man har hyrt in Felix Herngren att regissera.
Vi får följa med hem till familjen Kristerssons villa där pappa Ulf framstår som en jobbig jävel, som ständigt tjatar om politik. När döttrarna undrar om reglerna i krocket börjar han prata om regler för småföretagare. Till och med när han dammsuger håller han föreläsningar. Ingen i familjen orkar lyssna på honom och hans fru Birgitta Ed vädjar till oss, in i kameran, att vi ska rösta på Ulf (med undermeningen att hon vill slippa honom där hemma).
Här finns inte mycket till politiskt budskap, utan filmen tycks mer handla om att visa en partiledare som vågar bjuda på sig själv. Det ska dock sägas: idén är stulen. Valfilmen är en kopia på den republikanske Texas-politikern Gerald Daughertys kampanj som blev en viral succé häromåret.

Sverigedemokraterna

Det börjar med en nattlig drönartagning av ett höghusområde i förorten, med oroande syntbrus på ljudbandet. Estetiken är klart inspirerad av Nordic noir, tänk "Bron", och snart kommer dokumentära inslag av bilbränder och blåljus som påminner om "Cops".
Över dessa bilder hör vi partiledaren Jimmie Åkesson prata: " ... där det en gång rådde ordning och trivsel behövs taggtråd och övervakningskameror". Avsikten är så klart att frammana en dystopisk bild av ett kallt, mörkt och farligt samhälle – och att allt är invandringens fel.
Det är den i särklass mörkaste valfilmen, även bokstavligt. De flesta bilder är tagna efter att solen har gått ner, och man har dessutom dragit ner färgerna på bilder tagna i dagsljus. Med ett viktigt undantag: när vi får se Stefan Löfven och Ulf Kristersson badar de i värme och ljus inne i riksdagen.
Jimmie, däremot, är där ute i kylan. Han ses först halvvägs in i filmen, då han träder upp ur skuggorna i en betongtrappa, likt en sammanbiten Nosferatu. En ambivalent bild, som säkert är högst avsiktlig – se honom som ett löfte eller som ett hot. Därefter strosar partiledaren runt och deppar en stund på en folktom kaj i Stockholms innerstad. Allting slutar med ett ödesmättat mollackord.

Kristdemokraterna

Kristdemokraterna kör inte en valfilm, utan bjuder på fem korta snuttar à 15 sekunder som är variationer på samma idé. I varje film tittar en person bistert in i kameran – ett gråtande våldtäktsoffer och en ensam pensionär, exempelvis. Först är bildformatet kvadratiskt och vi får bara se halva deras ansikten, men sedan breddas rutan och en hjälpande hand dyker upp: våldtäktsoffret får en filt, pensionären en kopp kaffe. Till sist dyker partiledaren Ebba Busch Thor upp och talar direkt in i kameran. Budskapet är: "Så här kan vi inte ha det".
Det här är elegant genomfört, och form och innehåll är kongenialt sammanflätade. Närbilderna och blickarna skapar en förtätad stämning, ett allvar som inte finns i övriga allianspartiers valfilmer. Men filmerna sticker knappast ut i bruset och lär inte frälsa en själ.
Gå till toppen