Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kolumnen

Carl Rudbeck: ”Vi kan sannolikt se fram emot fyra år till av ungefär samma Sverige.”

Bild: Erik Nylund
Politik är viktigt. Allmänna val är viktiga. Allt detta är självklarheter, speciellt i dessa dagar. I Sverige får vi dagligen och stundligen höra att det val som står för dörren är det viktigaste i mannaminne. I USA hörs liknande tongångar. Mellanårsvalet till representanthuset och till delar av senaten i november framställs som det mest skickelsedigra någonsin. Om folket röstar fel väntar Götterdämmerung, ragnarök och apokalypsen.
Visst kommer dessa val att påverka våra liv och de möjligheter vi har att utforma dem som vi önskar. Historien visar att det i vissa val kan gå väldigt fel med katastrofala följder. Men vi som har turen att leva i ännu ganska välfungerande demokratier bör lugna oss en smula. Hur det än går i valet kommer nog Sverige under de närmaste fyra åren att uppvisa stora likheter med hur Sverige har sett ut under de fyra år som just har gått. Orsakerna är flera.
För mer än hundra år sedan konstaterade en fransk journalist att två deputerade från olika partier har mera gemensamt med varandra än vad de har med sina väljare. Yrkespolitiker utgör en egen klass men de vill inbilla väljarna att de erbjuder radikalt olika alternativ. Men den flammande retoriken med på ytan skarpa meningsmotsättningar döljer en djupare liggande intressegemenskap, ett slags kåranda som övertrumfar ideologiska skillnader. De senaste årens populistiska framgångar kan åtminstone delvis förklaras genom att många människor har fått upp ögonen för denna blocköverskridande kåranda. Så förändringsviljan hos våra vanligaste politiker är nog inte fullt så stor som de vill få oss att tro.
En andra orsak till att vi sannolikt kan se fram emot fyra år till av ungefär samma Sverige är – och tack och lov för det – att politik inte är allt.
I varje demokrati måste det finnas ett civilt samhälle och en privat sfär dit politiken endast har ytterst begränsat tillträde och helst inget tillträde alls. Klåfingriga politiker ser i denna sfär ett hot som de gärna vill politisera och alltså lägga beslag på. Det är därför en kanske till en början välmenande välfärdsstat lätt kan tyckas få totalitära ambitioner.
Familj, kultur, religion är tre områden där politisk inblandning är djupt problematisk. Ord som ”familjepolitik”, ”kulturpolitik” och ”statskyrka” har obehagliga övertoner och borde egentligen i en genuint liberal vokabulär vara lika självmotsägande som en fyrkantig triangel.
Om politiken alls har en uppgift i dessa sfärer är den, eller borde vara, att garantera att varje människa själv och utan politisk styrning bestämmer hur hennes familj ska se ut, vilken Gud hon vill dyrka (eller låta bli att dyrka) och vilken kultur hon väljer att konsumera eller frekventera.
Bra politiker, om de har en gnutta liberalism i sitt DNA, måste inte bara veta när de ska ingripa utan också när det är dags ta ett steg tillbaka och förstå när de ska låta bli att styra och ställa.
Läs alla artiklar om: Val 2018
Gå till toppen