Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Åsikter

Läsartext: Andra kulturer finns – men tydligen inte den skånska

Den gulröda flaggan är med i Patrik Jönssons lista över exempel på skånska kulturyttringar.Bild: Johan Pihlemark
Karin Sandströms ifrågasätter i en artikel i Sydsvenskan den 31 augusti vad som är skånsk kultur efter att läst Sverigedemokraternas program, där vi värnar skånsk kultur framför mångkultur. Sverigedemokraternas syn på skånsk kultur lockar också Karin Sandström till skratt. I och för sig skulle hennes inlägg också kunna beskrivas som skrattretande − så löjeväckande är det faktiskt − men jag blir mest beklämd faktiskt. För skribenten avslöjar ett djupt förakt för och en förminskning av inte bara Skåne och skåningarna, utan också för och av hela landet och dess befolkning. När hon talar om den i hennes värld icke existerande skånska kulturen, inbegriper hon samtidigt hela landet. För midsommarstänger, kåldolmar och buxbomshäckar, bara för att nämna några exempel, finns ju bara inte inom Skånes gränser.
Läs mer: Vikingar, gåsapågar, hummus, Nimis, korsvirkeshus – vad är skånsk kultur?
Men allt detta och mycket mer därtill är − enligt Sandström − importer från utlandet och avskrivs därför som delar av skånsk/svensk kultur. Att vi har kalasat på den försvenskade versionen av den orientaliska dolman sedan det tidiga 1700-talet spelar för Sandström mindre roll − svensk är den ju inte. Ett annat exempel på det som Sandström menar inte är del av det skånska kulturarvet är Lunds domkyrka. Den byggdes för cirka 900 år sedan, då Skåne var danskt och dessutom av importerad arbetskraft. Man tar sig för pannan! För att något ska få kallas svenskt eller skånskt måste det tydligen ha funnits på plats sedan tidernas begynnelse, helst innan istiden.
När Sandström har listat allt som av många i århundraden har identifierats som skånskt återstår ingenting. Att vi, som inte ingår i hennes vidsynta intellektuella sfär, har förletts att tro något annat beror enligt henne bara på falsk varudeklaration. Språket vi talar är, hävdar hon, egentligen danska och själva är vi det blandade resultatet av invandring. Intressant i hennes försök till ”avskånefiering” är hänvisningarna till andra kulturer − turkiska, tyska, danska, iranska med flera. Sådana finns alltså − men inga skånska eller ens svenska.
Nu finns det förstås andra som hävdar motsatsen. Skånsk matkultur är känd vida över landets gränser, vi har en skånsk byggnadskultur, vi har ”värmöllor”, pilevallar, skånska slott och herresäten. Vi har en skånsk identitet som är fast rotad i den feta skånska myllan, vi har vår dialekt och vår egen gulröda flagga. Arabiska filmfestivaler, hur intressanta de än nu må vara för en begränsad skara, är dock inte del av den skånska kulturen, lika lite som afrikansk dans, bilbränder, gängskjutningar, burkor och − häpp! − hederskultur.
Men det finns inte ett enda land − inte ens det nästan hermetiskt tillslutna Nordkorea − som inte har influerats av andra kulturer. Få skulle väl komma på tanken att hävda att tedrickandet inte är en del av den engelska kulturen. Men eftersom drycken introducerades av portugiser är det väl troligt att Karin Sandström har en annan syn på saken.

Patrik Jönsson

Regionråd SD Region Skåne
Läs mer: Vi vill ha din åsikt – så här gör du
Gå till toppen