Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Populisternas lösningar stoppar inga kulor.

Poliser vid uteserveringen i Helsingborg som besköts på tisdagskvällen.Bild: Johan Nilsson/TT
Tisdagskväll i Skåne. I Malmö skjuts en man i tjugoårsåldern ihjäl utanför en hyresfastighet i Fosie. Ungefär en timme senare blir en man livshotande skadad vid skottlossning mot en uteservering på Söder i Helsingborg. Enligt vittnesuppgifter avlossades flera skott rakt in i en folksamling på ungefär tjugo personer.
Skrämmande scener, men dessvärre inte unika.
Det är talande vad några förbipasserande yttrar när tidningens reporter besöker brottsplatsen i Fosie. "Här var det förra gången", säger de till varandra och pekar på marken en bit bort. Tisdagens dödsskjutning var det nionde mordet i Malmö på drygt tre månader.
Även i Helsingborg har det grova våldet gjort sig påmint gång på gång.
Det rör sig naturligtvis inte om något enskilt skånskt fenomen. Problematiken är snarlik i de flesta av landets större städer. Medan våldsbrotten generellt sett har minskat i Sverige över tid sticker de allra grövsta av dem ut i statistiken. En ökning märks av det dödliga våldet vilket berörda myndigheter tror beror på konflikter i kriminella miljöer.
"Det handlar om lösa grupperingar där man ena dagen kan samarbeta och dagen efter är man fiender, då en narkotikaaffär till exempel har gått fel eller någon har lurat någon annan", säger Malmöpolisens presstalesperson Nils Norling till TT efter tisdagens dåd.
Det lugnar knappast allmänheten att skjutningarna som regel är interna uppgörelser mellan tungt kriminella. Oavsett mot vem kulorna riktas sargas tryggheten när de viner i vanliga bostadsområden och mitt i myllrande städer. Intrycket riskerar att bli att brottslingar nästan gör som de vill medan övriga samhället bara chockat ser på.
Den bilden – och hur den exploateras politiskt – är i förlängningen ett värre samhällshot än skjutningarna i sig.
Att upprätthålla lag och ordning är en av statens mest grundläggande uppgifter. Hur väl den skötts på senare år kan diskuteras. Andelen uppklarade brott har minskat över tid, vilket sett till andra faktorer inte är helt förvånande. Sedan 2011 har antalet poliser i förhållande till befolkningen minskat samtidigt som det synts en ökning i antalet anmälda brott. Lägg därtill att polisväsendet har genomgått sin största omorganisation sedan 1960-talet.
De folkvalda ser problemet. Inför valet bjuder partierna nu över varandra med satsningar på polisen och förslag till skärpta lagar. I grunden är det välkommet, men ingen kan blunda för hur vissa försöker utnyttja de grova våldsbrotten för egna politiska syften. De som vill se hårdare tag i största allmänhet passar nu på att flytta fram sina positioner. Samtidigt försöker främlingsfientliga och invandringskritiska krafter skylla utvecklingen på flyktingmottagningen.
I valrörelsen har det till exempel framhållits att utrikesfödda är överrepresenterade i brottsstatistiken och särskilt då det gäller grov brottslighet. Mindre sällan har det påpekats att 98,4 procent av landets utrikesfödda inte förekommer i brottsregistren – trots att den uppgiften är betydligt mer relevant.
Skjutningarna måste ägnas mer kraft politiskt, inte minst som de är ovanligt många även i europeiskt perspektiv. Polisen behöver mer resurser. Lagar kan behöva ändras och straffskalor justeras.
Men det är inget universalmedel mot brott att ta hårdare tag. Att bekämpa den grövsta kriminaliteten är en grannlaga uppgift. Och att börja ställa grupper mot varandra när känslan av trygghet i samhället svajar gör bara ont värre.
Trygghetsfrågorna har en framskjuten roll inför valet och måste få detsamma när nästa regering tar vid. Men de billiga poängerna och enkla lösningarna tillför ingenting ens som valretorik. Kampen mot grova våldsbrott måste tas på större allvar än så.
Gå till toppen