Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Johannes Lindvall: Det bästa sättet att styra oss själva

Johannes Lindvall om varför den representativa demokratin är det minst dåliga systemet.

David van Reybrouck.Bild: Adrie Mouthaan

null

BOKEN. David van Reybrouck. Emot allmänna val. Övers Joakim Sundström. Natur & Kultur. Jason Brennan, Efter demokratin, Övers Tom Sköld. Timbro.

För många av oss som växte upp i Sverige i slutet av 1900-talet framstod demokratin som så självklar att det var svårt att föreställa sig något annat styrelseskick. Visst framhöll samhällskunskapslärarna i skolan att varje generation måste erövra demokratin på nytt – det är samhällskunskapslärares jobb att säga så – men de flesta av oss uppfattade nog sådana varningar som abstrakta och svårfattliga. Några allvarliga inre hot mot demokratin fanns inte, och i omvärlden infördes fria och allmänna val i allt fler länder som tidigare varit diktaturer.
Nu är läget annorlunda. Många bedömare ser i dag pessimistiskt på demokratins framtid, också i länder vars demokratiska institutioner brukar betraktas som stabila. För bara några månader sedan ägnade tidskriften Foreign Affairs ett helt nummer åt frågan huruvida demokratin i världen är döende. Här hemma i Sverige väckte Socialdemokraternas tidigare partiledare Håkan Juholt stor uppmärksamhet, när han i en intervju i Svenska Dagbladet i höstas förutspådde att demokratin på sikt kommer att avvecklas.
Många intellektuella tycks också se med allt större skepsis på den demokrati vi har. Två böcker på detta tema har nyligen utkommit i svensk översättning: den belgiske kulturhistorikern David van Reybroucks ”Emot allmänna val” och den amerikanske statsvetaren Jason Brennans ”Efter demokratin”. De två författarna drar radikalt olika slutsatser och lägger fram helt olika slags politiska förslag, men bägge två anser att den representativa demokratin har nått vägs ände.
David van Reybrouck är inte motståndare till demokratin som sådan, men han menar att den representativa demokratin befinner sig i en djup kris och att det demokratiska systemet bör reformeras i grunden. Han anser att medborgarna i högre grad själva bör delta i de politiska beslutsprocesserna, i stället för att överlåta makten till valda politiker. Han anser också att ledamöterna i åtminstone vissa politiska församlingar bör utses genom lottning, inte genom allmänna val.
Jason Brennan är till skillnad från van Reybrouck motståndare till demokratin som sådan, inte bara, eller ens i första hand, till just den representativa demokratin. "Efter demokratins" mer drastiska och möjligen också mer uppriktiga originaltitel är ”Against democracy” (”Emot demokratin”). Brennan menar att de allra flesta av oss är alltför okunniga för att kunna fatta kloka politiska beslut. Han förespråkar därför epistokrati, ett styrelseskick där endast de som har tillräcklig bildning och kompetens tillåts delta i politiken.
Inga av dessa idéer är nya. Tanken att den representativa demokratin borde ersättas med ett deltagardemokratiskt styrelseskick där medborgarna själva fattar de politiska besluten har en lång historia. Det samma gäller idén att människor i allmänhet inte borde betros med politisk makt. Både "Emot allmänna val" och "Efter demokratin" anpassar således gamla idéer till en ny tid – vår tid, med dess utbredda misstro och pessimism beträffande demokratins framtid.
Varken van Reybrouck eller Brennan ger emellertid några tillfredsställande svar på de viktigaste invändningarna mot deltagardemokrati och epistokrati.
Den viktigaste invändningen mot deltagardemokrati är att vissa medborgare har bättre förutsättningar än andra att göra sina röster hörda i system där medborgarna själva fattar många av de politiska besluten. Under lång tid tillämpades direktdemokrati, inte representativ demokrati, i svenska kommuner. Följden blev att välutbildade och förmögna människor fick mer att säga till om. Två svenska forskare, Björn Tyrefors Hinnerich och Per Pettersson‐Lidbom, visade för några år sedan att övergången till representativ demokrati i många av kommunerna ledde till större satsningar på politiska program som var riktade till fattiga människor.
van Reybroucks deltagardemokrati skiljer sig i flera avseenden från det slags direktdemokrati som en gång rådde i svenska kommuner. Men risken att den politiska ojämlikheten skulle öka om vi övergick från representativ demokrati till deltagardemokrati är fortsatt stor. De resurser som krävs för att påverka politiska beslut – såsom utbildning, inkomster och, inte minst, tid – är inte jämnt fördelade i vårt samhälle. Men rösträtten är det.
Den viktigaste invändningen mot Jason Brennans idé att rösträtten bör begränsas är att det inte finns något mer tillförlitligt sätt än allmänna val att identifiera personer som är lämpade att styra över andra. I alla politiska system som har begränsat rösträtten till grupper som uppfyller särskilda inkomst-, utbildnings- eller kunskapsvillkor har huvudsyftet varit att bevara vissa gruppers herravälde över andra, inte att öka de politiska beslutens kvalitet. De förslag Brennan lägger fram i sin bok skulle av allt att döma få samma resultat.
Representativ demokrati är inget perfekt styrelseskick, men alternativen är sämre. Svenska folket går till val i övermorgon, den 9 september, eftersom vi inte känner till något bättre sätt för ett jämlikt folk att styra sig självt. Någon upplyst elit som skulle kunna bestämma åt oss finns inte. Här finns bara vi.
Gå till toppen