Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Eva Ström vrider rakkniven ur August Strindbergs hand

Eva Ström vrider rakkniven ur August Strindbergs hand och ger i stället den unga kvinnan Julie en egen och pregnant röst, skriver Maria Edström.

Eva Ström.Bild: Stefan Tell

Eva Ström

BOKEN. Rakkniven. Albert Bonniers förlag.
”25-årig svensk kvinna inkommer med ett tolv centimeter långt skärsår över vä halsregion, sannolikt i ett försök att beröva sig livet med en kniv” – ur doktor Halvorsens sjukjournal nedtecknad på Skovsborg, en anstalt för ”lättare sinnessjuka bättre bemedlade unga kvinnor”. Året är 1889 och en ung herrgårdsfröken har lagts in akut under namnet Hanne Johansson. Det handlar naturligtvis om fröken Julie ur Strindbergs pjäs med samma namn från 1888 och Eva Ström ger i sin nya roman ”Rak­kniven” denna unga kvinna en egen, pregnant röst.
Rollfiguren är närmast ikonisk och sexualakten mellan henne och betjänten Jean med det åtföljande själv­mordet – där Jean räcker henne sin rakkniv – inspirerar ständigt till nya tolkningar och variationer. Jag har genom åren sett uppsättningar av dramat där Julie vägrar dö eller där Jean ­istället tar kniven, men också tolkningar som övertygande visat att hon måste dö, enligt den hedersmoral som gällde i det patriarkala svenska 1880-talet. Frågan lämnar oss drygt 100 år senare fortfarande inte någon ro.
Ström gör ett elegant dyk ner i såväl själva pjästexten som i Strindbergs biografi och inte minst i det sena 1800-talets kulturklimat. Blandar djärvt olika nivåer och ger sin Julie personlighet, kött och blod – skriver fram ett kvinnoliv som en utvecklingshistoria.
Hennes unga Julie är en intelligent, nervös och retlig flicka instängd i ett tråkigt liv på en luguber herrgård, kringskuren och isolerad. ”Den tröstlösa kajflocken som varje höst cirklade kring träden vid huvudbyggnaden kunde åtminstone flyga, den råa dimman som låg över stubbåkrarna i okto­ber och november när sommarens värme gav vika för en grå kyla var också den flyktig och kunde bäras iväg med en vindpust, bara jag satt kvar.”
En för tidigt död mor och en misslyckad förlovning spär på risken för katastrof.
Och efter det ödesdigra samlaget, mästerligt skildrat som den förbjudna, kittlande kåthet det handlar om, ändrar Ström resolut historien. Rakkniven slinter och istället för att dö slungas Julie rakt ut i världen.
Först till Skovsborg (en blinkning till herrgården Skovlyst där Strindberg fick idén till pjäsen och själv hade ihop det med en piga) och där Julie snabbt inser hur ett ”kvinnligt” och underdånigt tillfrisknande ska se ut för att släppas ut.
En säkerhet har Julie: rakkniven ligger kvar längst ner i kappficks­fållen och senare i hennes koffert: ”Allt du känner och vet, samla det inom dig, till något hårt, blankt, sällsamt. Smid en kniv av det. Skär dig ut.”
Ändå är hennes kontroll bedräglig, av sin släkting och klena moders­substitut Tante Hélène – bäst samman­fattad i citatet ”Akta hunden! Akta pianot!” Akta boken! Akta stolen! Akta glaset! Akta vasen! Akta dig!” – som för Julie från sinnessjukhuset till Birgittinerklostret i Rom. Där är det ironiskt nog en nunna som får henne att inse att hon är gravid – själv har hon trott att det är hennes stolta uppsyn som fått männen på Roms gator att lämna henne i fred.
Här någonstans utför Ström sitt magiska trick att i en mening dela Strindbergs analys av Julie – hysterisk, högmodig och verklighetsfrämmande. Och klass-arrogant. Hennes förakt för Jeans bristande skriv­färdigheter, hans klumpiga händer, får henne att malligt minnas sin egen suveränt svepande namnteckning skriven med en ”Füllfederhalter” – på sitt snobbiga vis kommer det tyska ordet för bläckpenna för henne.
Men Ström drar sedan inte samma misogyna slutledningar som gamle­ August utan låter Julie genom två (mycket initierat skildrade) förlossningar, en tolerant äkta man och ett liv med ansvar och inflytande få växa, ta ansvar för sina önskningar och begär och så gott det går försonas med sitt liv.
Att hon hamnar på samma gata i Lausanne där Strindberg också bodde, avenue d’Ouchy, är en blinkning såväl mot livet som pjäsen där Jean febrigt fantiserar om det hotell de två skulle förestå i Schweiz.
Och rakkniven då? Ur den utvinner Ström såväl symbolisk som sinnlig mening. Hon låter Julie fundera över tidens alla rakknivs-självmord som i ”en anda av blod och död svepte över Europa, där passion alltid skulle ha sällskap av självmord”. Hon undrar om Jean läst och inspirerats, medan vi slås av hur Strindberg omfamnat sin tids ”backlash” och gärna hötte med en – om än ”dramatisk” – rakkniv mot en gryende kvinnorörelse.
Med kärlek, och ja, också respekt för den gamle titanen vrider Ström rakkniven ur Augusts uppjagat skrivande hand och gör den faktisk och konkret. Den kan skära kvinnokroppen, mörda, utgöra gränsen mellan liv och död. Och den gränsen och den kroppen har nu dramatikern, poeten och läkaren Eva Ström här skrivit om så vackert, läkande och insiktsfullt.
Gå till toppen