Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Sista refrängen är inte skriven

Två gånger Paul: veteranerna Paul Simon och Paul McCartney ger båda ut ett nytt soloalbum denna fredag, 7 september.Bild: Capitol Records

Paul Simon: Into the blue light; Paul McCartney: Egypt station

ALBUM.

Leonard Cohens och David Bowies sista plattor var allihop inpyrda av dödsmedvetande och förnimmelsen av förlust. De var som testamenten.
På liknande vis vårdar Paul Simon sitt eftermäle. Han döstädar, lägger livet tillrätta medan tid finns. Efter sommarens briljanta farvälshower ger han nu ut ett album där han tolkat om tio låtar som inte fått den uppmärksamhet han tycker de förtjänar. Fyra av dem kommer från arton år gamla "You're the one", albumet han gav ut halvannat år efter att han i besvikelse över sin och Derek Walcotts (oförtjänta) flopp med musikalen "The capeman" bestämt sig för att lägga av. Han hade viktigare saker att ägna sig åt, påstod han.
Det var falskt alarm den gången. Hur blir det nu? Är Paul Simon verkligen färdig med oss?
Paul Simon. Foto: Frank Ockenfels
Paul Simon är den pedantiska typen. Kan ägna en vecka åt att flytta ett gem eller en gitarrfras. Några av dessa låtar är så försiktigt omarrade att bara de inbitna märker något. Andra förändringar är mer radikala: "Pigs, sheep and wolves" piggnar till när Simon föser dem mot New Orleans där de verkar ha stämt möte med Randy Newman (arret har Wynton Marsalis gjort); kammarensemblen Y Music ger helt ny klangfärg åt "Can't run but" och åt låten om makarna Magritte och deras hund – annorlunda, men lika bra.
Fast jazztagningen av "How the heart approaches what it yearns" tappar originalets tilltalande intimitet och, trots Marsalis trumpet, lite av nerven. Och arrangemanget av "Some folks' lives roll easy" beskriver helt uppenbart just de andras liv, vilket i och för sig inte är fel tänkt – denna nya version är mer i fas med vedermödorna i texten.
Paul Simon. Foto: Frank Ockenfels
Paul McCartney är killen med det stökiga skrivbordet. Han gör sedan många år musik enligt devisen "det får duga", och oftare än inte duger det gott.
Ändå är han förtjust i struktur, album som sitter ihop. Det behöver inte finnas en röd tråd, det räcker att ett spår går i repris – ett mönster han etablerade redan med "Sgt Pepper" och med förkärlek återvänt till sedan dess.
Nya albumet beskriver han som 14 songs combine[d] to convey a unique travelogue vibe. Det är bara att hålla med; detta är en resa mellan hopp och förtvivlan. I skytteltrafik, faktiskt. Musiken är infallsrik, osorterad, finstämd, fånig, koncentrerad och vimsig - alltsammans på en och samma rutt.
På det stora hela är det ganska avslappnat, inte alls så ansträngt som föregångaren "New" som bitvis lät som ett balsameringsjobb, iscensatt av fyra producenter med koll på det kommersiellt gångbara. Rösten kan låta gammelmansknastrig ibland, men det finns desto mer stuns i arren och i lirandet – inte minst när basen är uppe och skuttar i diskanten. Låtbyggena är fulla av överraskningar, som i kammarpopiga "Do it now" och "People want peace" där smakfulla stråkar samsas med spinett och vanlig popsättning. Men behagsjukan från överskattade "Chaos and creation in my backyard" från 2005 hålls på armlängds avstånd.
Överlag är han ändå bäst när pulsen är låg, som i den sobra "I don't know". Här är McCartneys musik nästan lika subtil som Paul Simons; detta är musik som andas, där varje liten lågmäld insats – en tamburin här, ett valthorn där – bidrar till en underskön och delikat popmusik. Att låta den inleda vittnar om självförtroende, låt vara att den faktiskt handlar om ödmjukhet, rentav dålig självkänsla, och därmed är en sorts syssling till "You tell me" som hamnade på 2007 års "Memory almost full" – det album som tydligast anknyter till hans nya. Det var samma platta där han framförde den närmast morbida "At the end of the end". Ett allvarligt ämne, skrev han då på sin hemsida. Men jag behandlar det med lätt hand.
Inget biter riktigt på hans karaktärs- och karriärsdanande optimism, inte ens när han tar sig an allvarliga spörsmål i samtiden. "Despite repeated warnings" är en klumpig allegori över brexits förbannelser, några hastigt sammanlänkade låtidéer som fyller sju svåra minuter. Fast i den peppande sången slutar allt väl, folket sätter stopp för dumheterna.
Någon borde också ha satt stopp för tramslåten "Fah you", en bombastisk produktion – signerad Ryan Tedder från One Direction, hans enda lyckligtvis – som låter som en P3-dänga med farfarsröst och generande text. Någon borde ha stoppat "Back in Brazil", en sorts Obladi-blaha på charter. Samt inte minst rockrökaren "Caesar rock", med yeah-vrål som har mer med Twisted Sisters "We're not gonna take it" än vintage yeah yeah yeah att göra. Fast "Who cares" är en helt okej rocklåt, någonstans i närheten av "Helen wheels" och "Angry", där han skakar av sig ilskan (Who cares what the idiots do?) och ylar lite.
Tydligare ändå anknyter han till sitt förflutna i "Happy with you", en kärlekssång till hustrun där han "spelar trummor" med puffande munljud på samma vis som i "That would be something", en kärlekssång, från 1970, till den första hustrun. Den där stugsittarmusiken, med gör-det-själv-attityd, återupptäckte han på ett fint vis med några låtar på "Flaming pie", albumet från 1997 som innebar starten en så stark och otippad renässans för McCartney på alla plan – inte minst låtskrivandet.
Paul McCartney, live i Hollywood förra sommaren.Bild: Rob Grabowski
Albumets avslutande potpurri ska kanske påminna oss om b-sidan på "Abbey Road", men "Hunt you down/Naked/C-link" är betydligt mindre än summan av sina beståndsdelar. Det är inte ens, som potpurriet i slutet av "Red rose speedway" från 1973, ett bländverk skapat utifrån fyra halvfärdiga låtidéer; detta nya är mer bara tre ljudprov. Fast det är lite kul att blåsriffet från The Who's "5:15" nästan går igen. Överhuvudtaget är det upplyftande att blåset återvänt till McCartneys musik – tänk om han kunde bättra på turnébudgeten och ta med sig en livs levande blåssektion när han spelar i Europa i höst?
Som bokslut betraktat är "Egypt station" långt ifrån perfekt, men McCartney är inte den som gör bokslut eller skriver testamenten; han bara håller på. Det gör han rätt i. Blir han bara kvitt sin ängslighet, och bejakar sin mogna ålder fullt ut, blir det ännu bättre.
Gå till toppen