Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Malmö

Läsartext: Jag sätter mig i soffan när tre snabba skott ljuder mellan husväggarna

Ännu ett mord. Ännu ett ungt liv. Vår gata, vårt hus, vårt område har blivit en avrättningsplats, skriver Vinnie Iassonidis.Bild: Patrick Persson
Jag har precis brett några smörgåsar. Min man zappar och letar efter en lämplig tv-kanal. Jag sätter mig ner i soffan när tre snabba skott ljuder mellan husväggarna.
”Igen” är den första tanken. Min man rusar till balkongen för att se varifrån knallarna kom.
Jag tar mig till köksfönstret. Lutar mig ut och ser tre små barn springa fort bort från vårt hus. De vänder sina ansikten bakåt och fortsätter springa.
Sedan hörs inget!
Läs mer: Efter dödsskjutningen på Hermodsdal: ”För barnen blir det aldrig normalt”
Vi tar oss ut i trappan och väntar på hissen. Vi vet att något hemskt har hänt. Skotten, var de dödande? Många tankar snurrar i huvudet på väg ut från hissen och trapphuset.
Vi tar oss runt baksidan på vårt hus. Då ser vi!
Ännu en människa har fallit offer för den onda, aggressiva miljö vi bor i. Den stad vi kallar Malmö.
Vi skyndar oss fram. Ser hur en man kommer mot oss. ”Hjärt-lungräddning”, säger jag? Mannen virrar på huvudet. ”För sent, inte lönt”, säger mannen, ”han är död!”.
Läs mer: Lista: Dödsskjutningarna i Malmö 2016-2018
På marken, på magen med ansiktet utåt mot oss ligger en ung kille stilla.
Känner ledsamhet, sorg och hopplöshet. Ännu ett mord. Ännu ett ungt liv. Vår gata, vårt hus, vårt område har blivit en avrättningsplats.
Samma väg, samma stenplattor som min dotter tar till skolan.
Vi hör sirenerna. Poliserna kommer springande. Föser bort alla människor som hunnits samlas. Otrevliga poliser som fullständigt skiter i att vi är här. Har vi sett något? Vet vi något? Istället ”backa, fattar ni inte att ni inte kan stå här”.
En pappa med sin dotter gömmer sig snabbt bakom ett träd och ber dottern på fem-sex år att blunda.
En barsk polis säger åt honom: ”gå hem, detta är ingen plats för ett barn!”.
Men hallå? Vad skulle han göra? Pappan är lika chockad som alla andra som ser detta. En vanlig tisdagskväll och klockan är bara 19.
Bredvid mig på parkeringsplatsen, tjugo meter från offret, vankar en kvinna i 60- årsåldern fram och tillbaka. Hon tar sig för ögonen och munnen. Tårar rinner ner på hennes kinder. Hon är i chocktillstånd.
Jag lägger min hand på hennes axel. Samtidigt säger jag till henne ”ta det lugnt, försök att andas”.
En yngre man skyndar sig fram till henne och tar henne därifrån. Han säger något till henne.
Själv är jag inte chockad. Jag är besviken och upprörd över hur poliserna tar hand om oss människor som var här innan de dök upp.
När de första två poliserna dök upp, de som först var framme hos offret, noterade jag hur den ena polisen rotade igenom hans fickor. Jag är också konfunderad över varför det tog tio minuter innan polisen dök upp från det att vi hörde skotten, med tanke på att de lovat att ha patruller i närheten där det är oroligt och mycket skottlossningar.
Vi valde att lämna platsen när de började spärra av vårt hus och parkeringsplats. Vi gick hem och stod vid vår balkong och tittade ut.
Alla dessa poliser som var på plats, alla deras bilar. Polismannen med sin schäferhund som sökte längs med buskar och husvägg.
Det tog två timmar innan polisen knackade på vår dörr.
Ingen av de två polismännen berättade vad som hänt eller frågade ifall vi visste något. De vet ju inte om vi har varit nere på gatan och sett något. Deras enda fråga var ifall vi visste något om en nyckel. Inget annat!
Min fråga till polisen var ”kamerorna ni satte upp, fungerar inte kamerorna?”.
Han tittade på mig och svarade ”det är under diskussion”. Vad menar han med det? Det är inte diskussioner som behövs om vi som bor här ska känna oss trygga eller att samhället bryr sig om oss.

Vinnie Iassonidis

Vinnie Iassonidis bor granne med den plats där en 20-åring sköts till döds i tisdags kväll.
Läs mer: Vi vill ha din åsikt – så här gör du
Gå till toppen