Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Modet att möta det annorlunda

Gustav Bloom och den mystiska varelsen (Björn Löfgren).Bild: Amelie Herbertsson

Väsen

TEATER. Av Jens Peter Karlsson. Regi: Iben West. Scenografi, kostym: Evelina Johansson. Ljus: Anna Nässlander. Musik, ljuddesign: Mika Forsling. Koreografi: Johanna Jonasson. I rollerna: Gustav Bloom, Björn Löfgren. Teater 23, Malmö, 7 sept.
Den lilla flickan i salongen gnyr oroligt när varelsen på scenen ger ifrån sig ett plötsligt gällt och knirkande läte. Resolut tar förskolefröken henne i handen och leder ut henne och ytterligare några barn slinker förskrämt efter.
Tolkar jag dramatiken Jens Peter Karlsson rätt är det annars modet att dröja kvar och se förbi det ovana och annorlunda som är ämnet för hans nyskrivna barnpjäs ”Väsen”. I Evelina Johanssons suveräna scenografi har Teater 23:s scen förvandlats till en glänta i skogen som ges i två skalor samtidigt. En överblick av landskapet med pojken som en docka, en tvärhand hög.
Och som ett utsnitt ur den större bilden, en krök av stigen i naturlig storlek med Gustav Bloom i rollen som barnet. Mitt i den allra läskigaste delen av skogen har ett märkligt väsen dumpit ner som blockerar pojkens väg till sin farmor. Varelsen, sinnrikt konstruerad av Elin Adler, följer pojken med blicken. Och det som kanske är ett öga eller en mun vidgar sig och kvirrar glupskt när han försöker passera.
I den pumpliknande kroppen döljer sig skådespelaren Björn Löfgren och snart börjar de två motvilligt kommunicera.
– De härmas, konstaterar ett av de kvarvarande barnen, och det stämmer ju, till viss del. På frågan ”Är du smart?” svarar varelsen detsamma, fast med svirrande ljud i stället för ord. Och vem är att avgöra vilket språk som är det bästa?
En bakgrund till pojkens situation antyds. En ensamstående pappa som arbetar för mycket och vill vara i fred med datorn. En farmor som vill att han ska leka ute, ensam. Och en kompis som blir hämtad tidigt på fritids. Alla väljer bort pojken utom varelsen, som tvärtom vägrar flytta sig ur vägen. Relationen kulminerar när pojken i ren frustration kastar en sten på den andre. Som reagerar med skräck och smärta.
Plötsligt blir pojken medveten om att också varelsen har känslor och kan vara rädd och ledsen. Här finns en rörande situation att fördjupa och spinna vidare på men Jens Peter Karlsson släpper möjligheterna för fort och går heller inte vidare med pojkens relation till sin familj. Ett hastigt och lite obegripligt slut sys ihop som inte gör den lovande inledningen rättvisa och det är synd.
Karlsson och Johansson har arbetat tillsammans många gånger förut, exempelvis i Teaterrepublikens ”Eiger” och ”Nattvak” där den nyskapande scenografin haft stor betydelse för det lyckade resultatet. Också här är det rummet tillsammans med Mika Forslings suggestiva kompositioner som står för den stora teatermagin och blir det bestående intrycket av uppsättningen.
Gå till toppen