Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Trädgårdsfesten: Fransk komedi överraskar inte

Annika Gustafsson ser Agnès Jaouis nya film.

Den franska duon Jean-Pierre Bacri och Agnès Jaoui fick sitt stora genombrott med komedin ”I andras ögon” (2000). I "Trädgårdsfesten" bjuder de tyvärr inte på något som överraskar.Bild: Nonstop Entertainment

Trädgårdsfesten

BIO. KOMEDI. Frankrike (Place publique), 2018. Regi: Agnès Jaoui. Med: Jean-Pierre Bacri, Agnès Jaoui, Léa Drucker, Kevin Azaïs. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.38.

Sedekomedin har varit Agnès Jaouis och Jean-Pierre Bacris signum ända sedan genombrottet med ”I andras ögon” (2000) och den mästerliga ”Se mig!” fyra år senare. De skriver manus tillsammans, Jaoui regisserar och därtill står också båda två framför kameran. Bacri har oftast spelat huvudrollen och gör så även denna gång. ”Trädgårdsfesten” gisslar internetåldern, där snabba virala framgångar med unga avsändare hotar traditionell tv-underhållning.
Bacri spelar i likhet med i parets tidigare framgångar en självupptagen, excentrisk man, här värd för ett intervjuprogram i tv, vars trogna tittare främst består av pensionärer och äldre kvinnor. Inför säsongstarten arrangerar hans producent en stor fest till hans ära på en herrgård utanför Paris. Där blandas unga och gamla, tidigare medverkande i hans program, beundrande fans, ex-hustrun (Jaoui) plus hans nya yngre hustru samt dottern. I motsats till dottern i ”Se mig!” är denna något äldre och författare till en nyutkommen bok i vilken hon gjort karikerade porträtt av föräldrarna.
Både Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri är slipade komediaktörer och missar inte de många underhållande, vassa replikerna. Men tyvärr går personteckningarna aldrig på djupet på samma sätt som i deras tidigare gemensamma arbeten. Jag blir aldrig överraskad eftersom det finns något förutsägbart i de konflikter vilka blossar upp ideligen under festen. Det handlar om generationsmotsättningar, svårigheten i att acceptera ett åldrande, statusmässig avundsjuka kring exempelvis bilar, behovet av att visa att man lever miljömässigt med mera. Det går inte att komma ifrån intrycket av att ha sett Bacri glänsa i den här typen av roller förut, senast i Olivier Nakaches och Eric Toledanos ”Cést la vie” på bio i våras.
Men för den som aldrig har mött Jaoui och Bacri häcklandes några av våra både eviga och dagsländeartade beteenden är filmen uppiggande.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 7 september
Gå till toppen