Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Ljuset berättar

Anna Nordquist Andersson, utan titel.Bild: Anna Nordquist Andersson

Anna Nordquist Andersson och Majlis Agbeck

KONST. Galleri Ping Pong, Malmö, t o m 15/9.
Bilderna på galleriets väggar är lätta och ljusa – liksom svävande. Både Anna Nordquist Andersson och Majlis Agbeck arbetar med transparens fast på helt olika vis.
Nordquist Andersson klipper ut former och figurer från internationella månadsmagasin som hon sedan lägger på ljusbordet så att baksidorna lyser igenom. Det är en länk i hennes arbete kring vad vi kan se och vad som undgår oss, verklighetens villkorlighet. När hon låter det uppenbara och det dolda glida över i varandra använder hon förstås slumpen men resultatet är nog så talande. Som i bilden där en mansrygg omslingrad av en kvinna kombineras med en karl som tänder en cigarett. En ordinär maskulin arketyp, med andra ord, om det inte vore för texten på baksidan som lyser igenom med något om ”förlorade män”. Så hamnar ljuset på de patriarkala attityderna, när Nordquist Andersson genomskådar bildens hårda yta av konventioner. Hon ser runt hörnet. Den återhållsamma poetiska stämningen gör effekten ännu starkare.
Men hon visar också en serie vanliga kollage, där tidningsfragment är hopklistrade i rytmiska former på mörkt papper. De har spänst, men utan genomlysningen, som avslöjar baksidorna, blir bilderna mest en del i en tradition av monterat bildraseri, tänk Hannah Höch, men minus raseriet. Jag undrar varför Nordquist Andersson här har avstått från sin röntgenblick, nu återstår melankoliskt mörker. Ville hon det?
På tunnaste tyg tecknar Agbeck sina bilder med tråd. Stygnen är nerviga och undflyende där de dansar fram på skiraste organza och bomullsbatist. Ett och annat djur dyker upp för att leda oss in i en värld av tygljus och trådtextur. Rörelse och rytm är viktiga, en tråd snurrar runt medan andra sträcker ut sig i lata, långa linjer och somliga nöjer sig med enstaviga korsstygn. Det blir buskage, vattenblänk, växter, men också blanka sillar som skapar gåtfulla tecken med sina små kroppar.
Den här utställningen visar ljusets betydelse för berättelsen.
Gå till toppen