”Mamma, de pratar om oss. Det är nästan som om vi vore kändisar. De säger att vi är våldtäktsmän.”

Ett brev skrivet till en mor långt borta, kanske aldrig avsett att skickas iväg. Skrivet från ett Sverige där ordet ”barn” genom en märklig förskjutning de senaste åren kommit att signalera förövarskap. Åtminstone om det sätts samman med ”ensamkommande” och ”flykting”. När du läser detta är valrörelsen över. När jag skriver det vet jag ännu inte vilket Sverige du och jag har vaknat upp till.

Brevet var ett av dem som lästes upp i föreställningen ”Mödrars manifest”, som under sensommaren turnerat i Sverige och Europa. Föreställningen är del två i konstgruppen FUL:s arbete kring migration, rasism och nationsgränser. Första delen, ”Europa Europa”, hade premiär valårssommaren 2014. Skillnaden mellan föreställningarna säger mycket om vad som har förändrats på fyra år.

Medan ”Europa Europa” var en kabaré full av humor – även om skrattet flera gånger fastnade i halsen – är ”Mödrars manifest” en sorgeritual. Föreställningen skapar ett kollektivt rum för en sorg som gjorts hemlös. Sorg över migrationens förluster, över kära som blev kvar, över älskade barn som försvann. Sorg över gränsbevakningens brutalitet, asylprocessens vånda, deportationernas våld. Ändå stannar ritualen inte i sorgen, utan landar i ett artikulerande av kollektiv kamp mot rasism; både helande och mobiliserande i en tid när vi verkligen behöver det.

För rasismens problem sträcker sig långt utöver Sverigedemokraterna. Över så gott som hela den politiska skalan har det skett en förskjutning på både retorikens och politikens nivå. Valrörelsen har kretsat kring gränskontroll och hårdare tag. Vissa människor – dem vars trygghet inget värde ges – pekas ut som otrygghetsskapande. Kalkyler av invandringens ekonomiska kostnader och vinster avlöser varandra bland såväl ”invandringskritiker” som försvarare av öppnare gränser.

Vad innebär det att leva i ett samhälle där din rätt att tillhöra diskuteras i termer av din eventuella lönsamhet? Och än mer: Vad innebär det att verka i ett klimat där allt du är, din existens, ifrågasätts dagligen?

Med SD:s landvinningar framstår ståndpunkter som för tio år sedan var extrema, nu som politiskt rimliga. Och när krav på lojalitet med nationen blir politiskt rimligt, blir alla vi vars lojalitet tycks kunna ifrågasättas möjliga måltavlor för såväl repressiv politik som direkt våld.

Om detta borde vi tala mer, och kring detta borde vi mobilisera. För vad det handlar om är demokratins själva överlevnad. Inte bara potentiella ”osvenskar” pekas ut, utan också den självständiga journalistiken, konsten och forskningen.

För tre år sedan var Malmö den port in i Sverige där rörelsen Refugees welcome hade sin kanske största betydelse. Tusentals människor passerade genom ett Malmö som visade att svårigheter kan mötas med solidarisk samling snarare än repression. För en mycket kort period tycktes det möjligt att bygga något gemensamt ur detta välkomnande. Nu välkomnas ingen som ens kan misstänkas behöva det, till andrummets Sverige.