I mitt Facebookflöde dyker det varje sommar upp bilder på vänner med ryggsäckar som ser ut över vackra dalar i fjärran länder. Att vandra är fysiskt ansträngande, men syftar till något helt annat än ett löplopp. Vandringen är ett av få sätt att semestra där målet inte är lyx och konsumtion.

Nu har förstås vandring sedan länge kommersialiserats. Men ändå – hos dem som ger sig ut i skogen finns ett slags ursprunglig längtan till naturen.

Fast hur ursprunglig denna naturlängtan egentligen är kan man fundera över. På utställningen "Wanderlust" på Alte nationalgalerie i Berlin (pågår t o m 19/9) visas 120 verk med vandring som tema från framförallt andra hälften av 1800-talet. Här visas hur romantikens idéer i början av 1800-talet får diktare i norra Europa att längta efter att gå till fots, den känsla som på både tyska och engelska kallas Wanderlust. Snart är vandraren ett populärt motiv för tidens konstnärer.

I centrum finns, inte helt oväntat, Caspar David Friedrich ”Vandraren över dimhavet” från omkring 1817. Den sägs vara den första målningen där vi ser ryggen på någon som tittar på naturen. Det skulle bli fler: "Wanderlust" ger många tillfällen att se bilder av manliga ryggtavlor.

Vandrarna avbildas aldrig i triumfens ögonblick, när de nått toppen, utan fångas istället under en tillfällig paus. Den bergstopp som uppenbarar sig i fjärran ter sig obegripligt stor och omöjlig att nå. Vandraren faller ödmjukt i tankar över vad som väntar honom.

På så sätt blir vandringen en bild av livets resa. Exakt vad som ligger framför vandraren vet vi inte, men vägen dit kommer att bli strapatsrik.

I sin mycket populära essäbok "Wanderlust", som kom på svenska häromåret, behandlar Rebecca Solnit det större ämnet ”gå till fots”, av vilket vandring bara är en del. Hon menar att den kvinnliga vandraren har osynliggjorts genom historien. Som utställningen visar är vandring i berg något som enbart män ägnar sig åt under 1800-talet. Men det betyder inte att borgerlighetens kvinnor sitter hemma. Istället för att vandra går de promenader (även om skillnaden inte alltid är glasklar).

Det här förhållandet ändras över tid. Utställningens nyaste målning, Jens Ferdinand Willumsens "Bergsbestigerskan" från 1912, visar en kvinna som går ensam genom bergen. Hon har vunnit friheten att ge sig iväg på egen hand.

Målningarna på "Wanderlust" får besökaren att vilja ge sig ut i skogen. Utställarna hade kunnat berätta om andra saker. Naturen spelar en viktig roll i varje nationalism och nationsbyggande. I det europeiska måleriet framställs naturen ofta som monumental och dessa målningar påminner ibland om konst i auktoritära stater. I Heinrich Wüests "Rhôneglaciären" från 1775 är glaciären så enorm och människorna så små att det får en att tänka på projekt som Sovjeternas palats. (Intressant nog saknas denna monumentalism i landskapsmåleriet i Ryssland under 1800-talet. Där framställs den ryska naturen som högst omärkvärdig.)

Men utställarna på Alte nationalgalerie försöker inte visa eventuella kopplingar mellan vandring, natur och nationalism på det sätt jag inbillar mig att ett svenskt museum skulle ha gjort. Istället gör de tydligt att skälen att vandra i mycket är desamma idag: att få lämna staden och för en stund leva ett enklare liv.