Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Åsikter

Läsartext: Vi som inte är måltavlor vinner på att höja våra röster när vi ser förtryck

Vi som inte direkt är måltavla för nazism, rasism eller andra förtryck behöver göra våra röster hörda, skriver Amelie Andersson. Bilden är arrangerad.Bild: Anders Wiklund/TT
Jävla idiot, ut härifrån! hörde jag busschauffören skrika med kraftfull, aggressiv stämma när vi stannat till i en ort i Skåne. Jag kände mig plötsligt illa till mods och riktade blicken intensivt mot bussens ingång. Där stod en ung, smal, kanske nyanländ, kille och försökte försvara sig mot avhyvlingen. Det gick inte att greppa vad som hänt, det var ganska mörkt och jag satt för långt ifrån ordväxlingen. Stämningen i bussen skiftade från inåtvänd dåsighet till att bli spänd. Alla fokuserade mot konflikten. I mitt huvud avlöste en mängd motstridiga tankar varandra i blixtrande hastighet och inunder dem en ostoppbar ström av obehagliga känslor. ”Säg något!”, ”Gör något!” samtidigt som rädslan höll ett grepp om mig och omformulerade mina tankar till; ”Men vad kan du göra?” ”Hotet kan vändas mot dig!” Plötsligt ropade jag, från bakre halvan av bussen, högt för att chauffören skulle höra: ”Så säger man inte till en ung människa!” Fler i bussen började ropa till chauffören för att få tyst på honom. Ingen ropade på den unge killen. Vi stod upp för den utsatte.
Jag har varit rädd för konflikt, rädd för att lägga mig i, rädd för att ilskan ska vändas mot mig utan att ha något att säga till mitt försvar. Jag har velat bli modigare. Jag har velat göra min röst hörd. Precis detta vet jag, både efter många yrkesår som socionom och via mitt föreningsarbete med lyssnandet i fokus, att många andra också upplever. Jag har processat det genom att samtala med folk, lyssna till hur de har tänkt, känt och hanterat situationer, funderat på vad jag skulle kunna säga och göra samt, inte minst, beslutat mig för att inte låta rädslan hindra mig. För det är inte så att rädslan försvunnit helt.
Vi som inte direkt är måltavla för nazism, rasism eller andra förtryck behöver göra våra röster hörda. Givetvis för att de som blir utsatta har en mycket svår position att försvara sig i. Det rapporteras dagligen i media och på sociala medier att många från minoritetsgrupper känner sig rädda och hotade samt att de blir utsatta för verbalt och fysiskt våld. Givetvis ska vi försvara vår medmänniska i ett utsatt läge för hens skull.
Men vi ska också göra det för vår egen del. Det kan tyckas att vi i majoritetssamhället inte har så mycket personligen att vinna på att konkret i vardagen engagera oss mot förtryck. Jag menar bestämt att vi har mycket att hämta i den makt vi besitter, men som ännu inte tagits i bruk. Här skulle vi kunna känna mycket mer av den styrka vi bär på. För att rasism, nazism och annat förtryck ska kunna pågå måste normgruppen vara tyst, titta bort och fortsätta vara oförstående. Vi kan fortsätta vara tysta och därmed känna oss maktlösa och fega. Eller så kan vi gå samman, lyssna på varandra och utmana rädslan. Därefter kan vi och andra höra styrkan som bor i våra ord.

Amelie Andersson

Socionom, utbildare och ordförande i Lyssnare utan gränser
Läs mer: Vi vill ha din åsikt – så här gör du
Gå till toppen