Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Åsikter

Läsartext: Vi som inte är måltavlor vinner på att höja våra röster när vi ser förtryck

Vi som inte direkt är måltavla för nazism, rasism eller andra förtryck behöver göra våra röster hörda, skriver Amelie Andersson. Bilden är arrangerad.Bild: Anders Wiklund/TT
Jävla idiot, ut härifrån! hörde jag busschauffören skrika med kraftfull, aggressiv stämma när vi stannat till i en ort i Skåne. Jag kände mig plötsligt illa till mods och riktade blicken intensivt mot bussens ingång. Där stod en ung, smal, kanske nyanländ, kille och försökte försvara sig mot avhyvlingen. Det gick inte att greppa vad som hänt, det var ganska mörkt och jag satt för långt ifrån ordväxlingen. Stämningen i bussen skiftade från inåtvänd dåsighet till att bli spänd. Alla fokuserade mot konflikten. I mitt huvud avlöste en mängd motstridiga tankar varandra i blixtrande hastighet och inunder dem en ostoppbar ström av obehagliga känslor. ”Säg något!”, ”Gör något!” samtidigt som rädslan höll ett grepp om mig och omformulerade mina tankar till; ”Men vad kan du göra?” ”Hotet kan vändas mot dig!” Plötsligt ropade jag, från bakre halvan av bussen, högt för att chauffören skulle höra: ”Så säger man inte till en ung människa!” Fler i bussen började ropa till chauffören för att få tyst på honom. Ingen ropade på den unge killen. Vi stod upp för den utsatte.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen