Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Elise Karlssons romaner påminner om den fejkade tillvaro vi bygger upp

Elise Karlsson böcker är ömma punkter och påminnelser om den sorts fejkade tillvaro vi är på väg att bygga upp, skriver Marie Pettersson.

Elise Karlsson är författare och litteraturkritiker. ”Gränsen” är en fristående fortsättning på hennes förrförra roman ”Linjen".Bild: Margareta B Sandebäck

Elise Karlsson

BOKEN. Gränsen. Natur & Kultur.
Huvudpersonen Emma i Elise Karlssons förrförra roman ”Linjen” är till en början en typisk representant för det så kallade prekariatet – den växande grupp i samhället som befinner sig i gränslandet mellan arbetande och arbetslös – bland projektpengar, visstidsanställningar, praktiker och timvikariat. Emma, som under en längre tid varit arbetslös och kanske utbränd, är när berättelsen tar form fast besluten att kämpa sig tillbaka in i värmen, men väl inne är det långtifrån varmt: Emma får jobb på ett bokförlag som ger ut handböcker inom självhjälpsområdet och plockar själv bland böckernas råd när hon armbågar sig uppåt på kontoret. Hon söker efter det hon kallar ”arbetet-i-sig”, men verkar inte bli ett dugg lyckligare när hon väl finner det. Vad är det för en samvaro som skapas av osäkra villkor och karriärshets? Vilka kapitalistiska mekanismer ligger bakom det inhumana systemet?
Sådana frågor bubblar strax under ytan vid läsningen av ”Linjen”, en bok besläktad med Kristian Lundbergs ”Yarden” i sitt sätt att peka på klassamhällets och arbetslinjens ”nya” problematiker.
Elise Karlssons nya bok ”Gränsen” är en fristående fortsättning på ”Linjen”. Däremellan har författaren också publicerat den enastående uppväxtskildringen ”Klass”. Emma är högt uppsatt i företaget och befinner sig på konferensresa (det finns kuddmeny på hotellet, bara ett av alla tecken på att Emma har ”lyckats”!) när hon känner en smärta fara genom kroppen. Undersökning och sjukskrivning vidtar – Emma är åter på väg att åka ut ur systemet, men lyckas ytterligare en gång ta sig uppåt, framåt. På bekostnad av vad? Kanske av någon form av autenticitet. Emma arbetar sig liksom systematiskt genom tillvaron: vare sig det gäller yogakursen, den öppna relationen, vidmakthållandet av positionen på jobbet eller det frivilliga volontärarbetet. Det är som att livet bara är något som ska genomlevas, bockas av.
Men samtidigt skrivs denna tillvaro fram på Elise Karlssons exakta och ibland mycket poetiska språk – i ”Gränsen” än mer avskalat än i ”Linjen”. Emma verkar så avstängd, men via språket har hon en förbluffande tillgång till sitt inre och en förmåga att se igenom de situationer hon står inför. Det blir en intressant krock. ”Jag känner mig ofta banal när jag hör de andra tala om sig själva”, konstaterar Emma. ”Som om de avslöjar också mig, som om jag därigenom inte är mig själv utan bara ett uttryck för något, för den här staden, det här landet, den här tiden. En behållare.”
Utanför kontoret pågår stängningen av landets gränser. Barn dör på Medelhavet och båtar sjunker. Emmas företag skickar pengar till nya båtar och startar ett praktikantprogram för människor som kommit till landet. Genom programmet träffar Emma Kamil som hon inleder en relation med. Men relationen går inte att skilja från deras plats i hierarkin och Kamils villkorade position på företaget. Gränsen skär mellan länder, genom relationer och inuti människor. Emma och pojkvännen, yogin Jonas, har också sina egna gränser: ”Ältandet”, menar Jonas, ska de inte ägna sig åt. Istället ska relationen vara fri – gränslös – men kanske också på något vis begränsad.
Hur kan allting pågå samtidigt?, frågar sig liksom den här romanen. Kriget och yogakursen, de döda barnen uppsköljda ur havet och vinprovningen, utvisningen, utslagningen och löneförhöjningen. Samtidigt, och ibland inom samma väggar. Frågorna ges gestalt i Emma och genom hennes disparata tankar. Och titlarna på de böcker hon jobbar med blir till ömma punkter, påminnelser om den sorts fejkade tillvaro vi är på väg att bygga upp.
Det finns ingen dramatisk kurva i Elise Karlssons romaner, ingen slutpunkt där problemet är löst, eller något mål i sig. Det är en sådan tillgång. Titlarnas linje, gräns och klass är på många sätt högst verkliga. Men de är också chimärer. Emma kämpar, liksom Hélène i ”Klass” för att komma vidare från en viss utgångspunkt, men den nya platsen tycks styras av samma spelregler som platsen de en gång kom ifrån. Det är samma system, samma lågmälda helvete. Ingenting har ju egentligen i grunden förändrats bara för att ett enskilt livsöde skiftat position.
Gå till toppen