Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Fantasieggande frustration

André Kaliff, Alexandra Göransson och Andrea Deres i "AAA".Bild: Bodil Johansson

AAA

DANS. Koreografi: Claire Parsons. Scenografi, kostym: Anna Nyberg. Musik, ljudbild: Mikael Svanevik. Ljusdesign: Uli Ruchlinski. Mask: Sandra Haraldsen. Dansare: Andrea Deres, André Kaliff, Alexandra Göransson. Claire Parsons CO och Dansstationens Turnékompani, Malmö 11.9.
Den guldglänsande koftan dinglar över den unga publikens huvuden och nackarna sträcks allt eftersom den passerar. De tuffa killarna på första raden ylar försmädligt när den landar på en flickas axlar, men hon bryr sig inte utan lyser upp inifrån och ut i ett bländande lyckligt leende.
Koftan är ingenting i sig själv men upphöjs i händerna på de tre dansarna i ”AAA” till en trofé och ett ting med kapacitet att förvandla. På samma vis som några målade brädor kan bli till en fors eller ett vattenfall, beroende på hur man ser det.
När Dansstationens Turnékompani fyller tjugo år är det på en gång en nystart och ett återseende. För jubileumskoreografin står Claire Parsons som skapade verksamhetens allra första uppsättning ”Alldeles Absolut A” 1998.
Under åren som gått sedan dess har ett stort antal gästande koreografer skräddarsytt uppsättningar specifikt för verksamheten och den unga publiken. Två lyckade samproduktioner har dessutom gjorts med Lundabaserade Månteatern; ”Lövet” och ”Vitt rum med röda flätor och sol”.
Som kompaniets namn antyder är uppsättningarna skapade för turnéverksamhet, vilket ställer specifika krav på smarta scenografiska lösningar. I den aktuella koreografin är scenografin reducerad till ett minimum medan kostymerna är desto mer flärdfulla i yvig spets, pastell och puffar.
För båda står Anna Nyberg som liksom kompositören Mikael Svanevik hör till Claire Parsons återkommande samarbetspartners. Lyhört flätas ljudbilden samman med de visuella inslagen i ett collage av detaljer och spår, som mer kittlar fantasin än erbjuder en färdig berättelse.
Av en spetsprydd manschett blir en fladdrande fjäril som lösgör sig från armen och singlar iväg till tonerna av en harpa. Ögonblicket efteråt samlar sig de tre dansarna i taktfast tramp till synt och trummor. För att i nästa stund brista ut i ett nog så talande ”aaa” och ett lyft pekfinger mot församlingen.
Balansakten mellan poetisk nerv och absurd, slapstickartad komik känns igen från besläktade Parsons-produktionen ”And then…Och sen”. Också där är tingen betydelsebärande element i en annars fragmentariserad komposition.
I ”AAA” är det i första hand diverse accessoarer som skänker bäraren en roll utöver det vanliga. Kring halsen på en flicka som råkar ha ett namn som börjar på A kläs en spetskrage som tecken på hennes utvaldhet. En av de stökiga pojkarna får ansvara för en sammetspåse och blir genast lite fogligare.
Scenerna pockar på uppmärksamhet och är milt roande, men ger ingen direkt tillfredställelse som i förståelsen av ett sammanhang. Pusslet går inte ihop och det är inte meningen heller. Kvarstår gör den lätta frustrationen som i bästa fall triggar fantasin att fortsätta undersökningen.
Gå till toppen