Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Vad skådespelaren kan lära oss

Petra Franssons avhandling visar oss ett nytt sätt att se på skådespelaren, texten och publiken.

En utsikt som kan ge insikter.Bild: Magnus Liam Karlsson / SvD / TT

Petra Fransson

Omförhandlingar – kropp, replik, etik. Lund University Publications.
”Tyvärr har vatten trängt in i min kropp. Trots att jag bara ville blöta mina bilder lite.” Första gången jag hörde de här raderna, hämtade ur Elfriede Jelineks ”Prinsessdramer”, var i ett mörkt teaterrum i en gränd i centrala delarna av Malmö. Det händer sällan att ett litet stycke text på det här sättet fastnar under en teaterföreställning, men den här gången var det annorlunda. Jag kom hem, satte mig för att skriva en recension för Kvällsposten och så kom orden rinnande. Premiären ifråga rörde monologen ”Rosamunde” med skådespelaren Petra Fransson; det skulle vara lögn att påstå att hennes tolkning inte spelade någon avgörande roll för replikens sätt att skölja genom mitt medvetande.
Det är några märkvärdiga rader, som pockar på en förståelse som ligger bortom förnuft och logik. För att läsa Jelinek krävs andra verktyg än de realistiskt orienterade. Petra Franssons metod gick ut på att tillämpa ett musikaliskt närmande: att låta texten uppstå i ett sceniskt nu och sändas ut som puls och klang. Att konkretisera poesin, som hon senare skulle komma att formulera det.
Monologen ”Rosamunde” är del av den Jelinek-triptyk som står i centrum för Petra Franssons avhandling, ”Omförhandlingar – kropp, replik, etik”, som lades fram på Teaterhögskolan vid Lunds universitet i våras. Det rör sig om en omstörtande text, skriven med ett temperament jag känner igen från den där kvällen i det oljiga scenmörkret på St Gertrudsgatan. Konstnärlig forskning är ett ungt vetenskapligt fält och har inom teaterområdet hittills utmynnat i några få titlar, som spänner från traditionella misslyckanden (Maria Johanssons ”Skådespelarens praktiska kunskap”, Universitetet i Nordland, Bodø, 2012) till mer diffusa litterära experiment (Christina Ouzounidis, ”Tvivel - replikernas poetik”, Lunds universitet, 2016). Petra Franssons bidrag är något annat: en radikal metodbeskrivning av tre uppsättningar Jelinek, där skådespelaren på tvärs mot konventionen gör sig själv till upphovsperson.
Fransson läser inte skådespelarbiografier, inte heller vänder hon sig till givna teaterteoretiker som Brecht och Stanislavskij. Istället använder hon begrepp ur feministisk teoribildning för att beskriva skådespelandet som en öppning mot förändring. Avhandlingens språk är sköljt genom samma kropp som skådespelaren själv – resultatet är en drabbande blandning av analytisk kniv och poetisk radar. Fransson tar texter av så pass skilda namn som Julia Kristeva, Judith Butler, Simon de Beauvoir och Hannah Arendt vidare på ett sätt som gör henne till suverän teoretisk uttolkare. Notsystemet skulle kunna diskuteras och urvalet av teorier spretar, men den essäistiska formen hålls i gengäld samman genom att kroppen används som dynamisk utgångspunkt. Så här kan det låta: ”Skådespelandet har för mig alltid i första hand varit en fysisk upplevelse snarare än bearbetning av identifikationer och visuella representationer. Det är upplevelse av skakningar, puls, av att befinna sig nära värme och kyla, av hur det hårdnar, trycker, håller, ger efter (…) Intimiteten i rösten när den hanterar kombinationen av vokaler och konsonanter, hur det avslöjar begär, hur kroppen måste erbjuda sig.”
Begär alltså. Om ett ord skulle representera avhandlingstexten blir det detta. Utgångspunkten tas i feministisk psykoanalys som menar att begäret och splittringen i det undermedvetna har en inverkan på identiteten. Begär hör samman med vilka vi är och hur våra kroppar laddas. Fransson menar att skådespelandet är en plats där det är möjligt att omordna de egna begären: att istället för att fastställa behov och därmed betona sin egen makt, möta den andras begär.
Kan vi få syn på något hos oss själva genom att förstå skådespelarens arbete lite bättre? Det beror naturligtvis på vilken strategi skådespelaren har och hur denne förhåller sig till traditioner. Det radikala i det här fallet blir att den sceniska processen utan svårigheter går att länka, inte bara till estetisk verksamhet generellt, utan till livets omständigheter. Efter hand under läsningen av ”Omförhandlingar”, vars filosofiska kvaliteter vinner över bristerna i den teaterteoretiska terrängen, utkristalliserar sig frågeställningar av intresse för varje reflekterande människa. Mot slutet av boken framhålls exempelvis självkritik som all normkritiks yttersta konsekvens – en hållning som borde vara given men som inte är det. Med avstamp i den sena Judith Butler lyfter Petra Fransson fram hur erfarenhet av sorg kan skapa en ny global politik som förenar, snarare än fördjupar kategorier. Det är en befriande slutsats, formulerad i en tid som präglas så starkt av konfrontationer mellan samhällsgrupper.
Jag fortsätter att tänka på sorgen som subversiv, med potential att förändra oss på riktigt. I en era som tyngs av maktanspråk och girighet, som journalister börjat beskriva som om det vore sent på jorden, skruvar Petra Fransson ner lågan och framhåller konstens roll för att över huvud taget existera. Hon menar att den dramatiska (eller poetiska) texten möjliggör en ”omförhandling” av oss själva, de vi tror att vi måste vara. Tonen är inte hotfull, snarare hoppfull och öm. Bortom politiska huggsexor om sanningen återfinns kanske formuleringar som denna: ”Jag lever inför den andres ansikte och viskar: vem är du?”
Gå till toppen