Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Andreas Ekström: Somna inte, men nu ska det handla om upphovsrättslagar och EU

Bild: Jean-Francois Badias
Europaparlamentet har tagit ett stort steg mot nya lagar om upphovsrätt på internet.
Och där somnade halva mänskligheten.
Trots att de digitala normer, principer och lagar som får fäste i vår tid riskerar att bli helt avgörande för hur vi ser på internet i hundra år eller mer.
Så viktig är den, digitalpolitiken. Alla vi som lever nu – vi är den första internetgenerationen. Vi skriver ett slags konstitution. I framtiden kommer människor, företag och stater att vända och vrida på våra första försök, våra definitioner, våra prioriteringar.
Så vad var det nu som hände i Europaparlamentet, förutsatt att förslaget passerar de slutliga instanserna? Grovt förenklat kan man säga att upphovsrätten stärktes. Att de största plattformarna som i dag betalar inget eller pyttelite för det innehåll som deras affärsmodell kräver i framtiden måste betala lite mer – till kompositörer, till artister, eller för all del till medieföretag som det här.
Utan länkar till relevant och kvalitativt innehåll, inget bra internet.
Facebook, Google och Googles videotjänst Youtube är tre självklara exempel på sajter som kommer att få betala för det innehåll de visar vägen till.
Och det låter väl okej, så långt?
Tyvärr är det inte så enkelt.
Dels skyms helheten i parlamentets beslut av en fullständigt vansinnig mängd tillägg, 250 stycken, där vettiga förtydliganden blandas med rena stolligheter.
Dels sprids rykten om det intensiva lobbningsarbete som skulle få parlamentet att rösta nej. Många vanliga internetanvändare har använt sig av enkla formulär för att höra av sig till sina representanter, för att stoppa eller göra om lagen. Det är inte konstigt, sådana saker sker hela tiden. När det gäller internet så brukar det ofta ske lite snabbare, större och effektivare – det ligger liksom i sakens natur.
Vad som händer då är att idéer om att de här kampanjerna skulle vara administrerade eller skapade av Google eller Facebook börjar få fäste.
Jag vågar sätta en slant på att det inte finns någon sådan direkt koppling. Priset de där stora företagen skulle få betala om det kom ut att de hade sysslat med påverkanskampanjer av den sorten vore alldeles för högt.
Dessutom behövs det ju inte. Det räcker att de bidrar med argument ibland.
Vanliga internetanvändare vill även i fortsättningen kunna länka till relevanta saker via sin Facebooksida eller sin hemsida, utan att behöva betala extra för det, och utan att riskera att få sitt innehåll bortplockat utan förklaring.
Det händer ibland att storbolagens och vardagsanvändarens intressen sammanfaller, alldeles av sig själva.
Den sista brännande frågan är förstås den om vad som, i praktiken, händer nu.
Svaret på den är jättenkelt: ingen vet. Den algoritm finns inte som på ett rättssäkert och pålitligt sätt kan avgöra vem som avgiftsfritt bör få länka till vad.
Så länge kan vi i alla fall glädjas åt att kulturskapares utsatta situation diskuteras på allvar och att upphovsrätten försvaras.
Samtidigt kan vi skaka på huvudet åt de här första försöken att göra vettig juridik av det, kavla upp ärmarna och fortsätta skriva framtidens digitala konstitution.
Läs alla artiklar om: Upphovsrätt på internet
Gå till toppen