Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Signerat

Moa Berglöf: Tredje uppgiften viktigare än någonsin.

Lunds universitetshus.Bild: Emil Langvad/TT
I filmen Arrival från 2016 anländer tolv utomjordiska rymdskepp till olika platser över världen. Till en början vet ingen vad utomjordingarna vill, men efter att en språkforskare till slut lyckats dechiffrera gästernas språk konstateras att såväl skriftspråk som sätt att se på tid är cirkulärt, utan början eller slut. När forskaren väl har börjat tänka på det nya språket förstår hon inte bara vad utomjordingarna vill säga. Också hennes eget sätt att tänka förändras – från en linjär till en cirkulär syn på tid.
Arrival är science fiction och skulle enkelt ha kunnat avfärdas som sådan: underhållande men orealistisk. Men i kölvattnet av filmen började lingvister och antropologer, i ett slags mix mellan det populärkulturella och det forskarnördiga, diskutera teorin om språklig relativism: att en människas språk påverkar hur hon uppfattar världen.
Huruvida teorin, som kallas Sapir–Whorf-hypotesen, stämmer eller inte är omstritt i forskarvärlden. Men det är inte det som är poängen. Det intressanta är hur enkelt och lärorikt det kan vara att fördjupa sig i forskning när den är lättillgänglig – när journalister klarar av att ställa de rätta frågorna och forskare och experter å sin sida aktivt tar sig an och reder ut dem.
Svenska högskolor och universitet har i uppdrag att vid sidan av forskning och utbildning dela med sig av kunskap. Det kallas samverkan med det omgivande samhället, och brukar heta den tredje uppgiften.
Ida Östenberg är docent i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet och kommer senare i år att tilldelas Stora historiepriset för "sitt arbete att vilja sätta samtiden i historiska perspektiv och visa på behovet av akademisk forskning i samhällsdebatten."
Att som forskare använda sig av sociala medier – Östenberg är till exempel mycket aktiv på Twitter – och se ett värde av att bli publicerad i dagspress har sina utmaningar, menar Ida Östenberg när jag ringer upp henne.
"Forskarvärlden har länge haft en ifrågasättande syn på den tredje uppgiften, och den finns kvar", säger hon: "Det har ofta setts ned på att blanda sig i diskursen utanför universitetet. Men långsamt förändras det. Allt fler förstår att dagens separata kluster inte alltid är av godo. Inte heller klyftan mellan forskarvärlden och journalistiken."
Problemen, menar Östenberg, är istället att det dels inte finns tillräckligt med tid avsatt för att klara av den tredje uppgiften, dels att den typen av arbete inte räknas in när forskningsmeriter ska värderas. Och alltför stor populärvetenskaplig produktion kan till och med ses som negativt i en meritförteckning.
Kort sagt: den som vill ägna sig åt den typ av folkbildning som den tredje uppgiften kan sägas vara måste göra det på sin fritid, och utan att det nedlagda arbetet bidrar till forskarkarriären. Detta samtidigt som ämnet humaniora har nedprioriterats till förmån för utbildningar som är mer gångbara på marknaden.
Samhällsdebatten har gått mot en utveckling där förenklingar tillåts trumfa komplexa förklaringar. Att förstå och sätta saker i sitt djupare sammanhang – historiskt eller nutida – hinns sällan med.
Det gör universitetens och högskolornas tredje uppgift viktigare än någonsin. Dags att den tas på allvar.
Gå till toppen