Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Ensemblen lyfter mot himlen

Ensemblen, med Malena Ernman som Gabriella i spetsen.Bild: Mats Bäcker

Så som i himmelen

MUSIKAL. Manus: Kay och Carin Pollak. Musik: Fredrik Kempe. Regi: Markus Virta. Scenografi: Lars Östbergh. Koreografi: Roger Lybeck. Kostym: Anna Hagert. Musikalisk ledning: Karl-Johan Ankarblom. I rollerna: Philip Jalmelid, Tuva Børgedotter Larsen, Malena Ernman, Björn Kjellman, Anders Ekborg, Sara Jangfeldt, Christoffer Wollter, Kajsa Reingardt m fl. Oscarsteatern, Stockholm. Urpremiär 13.9.

Musikaler som utgår från framgångsrika filmer är ju ingen nyhet. Inte heller tvärtom. Men det känns onödigt att göra kvalitetsjämförelser. Det bleve som att jämföra körsbär och lingon. Den förenande länken i ”Så som i himmelen” är manuset – uppstädat och koncentrerat efter musikdramatiska behov. Kay och Carin Pollak håller greppet om sin grundläggande vision. Handlingen fokuserar på allmänmänskliga teman: en berättelse om mobbning och misshandel, om instängd livsglädje och olevt liv, om kärlek och sjukdom, om musik som frigörande livskvalitet. En djup humanistisk idéagenda således, rörande men samtidigt med onödigt naiva eller sentimentala inslag på scen. ”Så som i himmelen” tillhör ändå de musikaler som fungerar ”Ei blot til Lyst”, som danskarna kan säga. Och utan sentimentalitet ingen musikal? Karl-Johan Ankarblom håller också sitt grepp – musikalisk styrsel.
Den firade dirigenten Daniel, som drar sig tillbaka från estraderna till den avlägsna hembygden för att komma tillrätta med sin brist på existentiell tillfredsställelse, är katalysator för de filosofiska stråken i berättelsen. Han dras in i byns förvecklingar, lär känna dess brokiga skara av människor och övertalas att ta hand om kyrkokören, som dittills sett kaffepausen som repkvällens höjdpunkt. Efterhand älskad men en nagel i ögat på prästen, vars auktoritet hotas. Anders Ekborg tillför prästrollen sin imponerande vokala frenesi – att personen beskrivs tämligen slentrianmässigt är inte hans fel.
Fredrik Kempes musik är kompletterad på en punkt, med ”Gabriellas sång” från filmen. Men den genomgående halten på musik och melodi räcker till; där finns väl fler chanser till hitlåtar.
Det är ändå den toppklassiga ensemblen och dess spetskompetens som bär upp helheten. Där glänser den sorgsne Daniel, gestaltad av Philip Jalmelid med sin borrande intensitet. Där träder Malena Ernman fram som Gabriella och lösgör sitt enkelt konstfulla välljud. Vi får uppleva Björn Kjellman som skogens konung, en småhandlare som kränger havregryn och snöskotrar med samma svada. En roll av klassisk trickster-typ: den sluge fixaren som kan allt bestyra. Kjellman har bytt sin hemvanda trelleborgska mot en norrländsk dialektvariant som åtminstone i sydländska öron klingar genuint. Han är festlig men också lite farlig. Ännu farligare är vildmannen och hustruplågaren Conny, en roll där Christoffer Wollter biter ifrån sig med skärpa. Sara Jangfeldt är den lidande kvinnan, Tuva Børgedotter Larsen, Daniels lyckovision, den fräscha och förväntansfulla.
Ensemblen myllrar med betydande fermitet i scenografen Lars Östberghs flexibelt uppsnickrade virkesupplag. Och körerna låter fint: ”En sång till livet” heter ett betecknande nummer. Föreställningen flyter på med smidig variation i Markus Virtas regi. Men det är ensembleprofilerna som ror hem spelet. Jublet efter premiären var kompakt, en blandning av visslande och tjo.
Gå till toppen