Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

The Predator: Splattervåg i repris

Filmens gasen-i-botten-action och farsartade våldsinslag kommer att locka en grabbig tonårspublik med tindrande ögon, skriver Michael Tapper.

The Predator.

The Predator

BIO. ACTION/KOMEDI/SKRÄCK/SCIENCE FICTION. USA, 2018. Regi: Shane Black. Med: Boyd Holbrook, Trevante Rhodes, Jacob Tremblay, Olivia Munn. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.47.

Uttrycket ”ship of fools” uppdateras i en skämtteckning av Gary Larson till ”car of idiots”. Den, misstänker jag, har stått förebild till Shane Blacks (”Kiss Kiss Bang Bang”, ”Iron Man 3”) fria fortsättning på ”Predator” med två uppföljare. Här tar sig nämligen en busslast tokstämplade yrkessoldater på väg till ett militärt mentalsjukhus an hotet från rymden.
En av dem är krypskytten McKenna (Boyd Holbrook). Han har inte bara sett sitt specialförband strimlas till köttfärs av en utomjordisk människojägare, utan dessutom stulit dennes supervapen och skickat det till sin savant-autistiske son Rory (Jacob Tremblay). Tillsammans med den vapenskickliga astrobiologen Dr Case Brackett (Olivia Munn) ska McKenna, hans son och dårarna till nyfunna vänner försöka rädda jorden. Eller USA åtminstone.
För sisådär 70 år sedan hade storyn varit som gjord för Howard Hawks, och det är inte förvånande att ”The Predator” bygger vidare på ett manus som Black och hans medförfattare Fred Dekker skrev på 1980-talet för Hawks-fantasten John Carpenter. Tonen är kärv, osentimental, ibland cynisk – inte minst i dödens stund. Kvinnan i gänget är minst lika tuff som grabbarna. Och en av rollfigurerna har namn efter en amerikansk delstat.
Ett typiskt Hawks-drag är även den kärva dialogen, packad med oneliners och vitsiga munhuggningar. Som när Brackett klagar på beteckningen ”predator” för utomjordingen; den jagar ju trots allt inte för köttet utan för nöjes skull. Hennes chef Traeger (Sterling K Brown) klipper av hennes monolog med det dumkvicka motargumentet att alla de andra (manliga) forskarna röstade om saken och tyckte att ”predator” lät tuffast.
På papperet låter det som om skämtet är på hennes bekostnad. I filmen blir det snarare en bild av enfaldig machomentalitet. Särskilt som Traeger och hans zombieliknande underhuggare i den militära underrättelsetjänsten framställs som både korkade och ett större hot mot våra hjältar än utomjordingarna.
Samtidigt garanterar filmens gasen-i-botten-action och farsartade våldsinslag att locka en grabbig tonårspublik med tindrande ögon. Tarmar väller ut, kroppsdelar flyger omkring och i ett inslag avleder utomjordingen uppmärksamheten med hjälp av en avhuggen människoarm som gör tummen upp. I ”The Predator” går åttiotalets splattervåg i repris.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 14 september
Gå till toppen