Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Ungerns sak är vår mer än ”folkets”.

Demokrati kan vara bökigt. Många viljor och idéer ska knådas ihop. Men se ändå upp för dem som ger enkla svar och talar för ”folket”.

Viktor Orbán.Bild: Jean-Francois Badias
Blanka stövlar trampar på den liberala demokratiska samhällsordningen i land efter land.
I Ungern visar premiärminister Viktor Orbán den liberala ordningen fulfingret och skapar en ”illiberal” stat. Politiken tar ett hårdare grepp om medier och domstolsväsende, kringskär minoriteters rättigheter, kräver att frivilligorganisationer med utländsk finansiering registreras och motarbetar det fria Central European University med skräddarsydda lagar.
Och Ungerns sak är vår, Ungerns affärer angår oss. För genom sitt EU-medlemskap är Orbánland med och fattar beslut också om Sverige.
I onsdags beslöt EU-parlamentet att ta till unionens starkaste vapen mot dem som bryter mot grundläggande regler och inleda en formell granskning av om Ungern överträder EU-lagar. Detta artikel 7-förfarande – där ett land i teorin kan förlora sin rösträtt i rådet – kallas också ”atombomben”. Svårt att använda taktiskt och förödande för gemenskapen.
Beslutet kom inte som en blixt från klar himmel, både EU och den konservativa gruppen EPP som Orbáns parti Fidesz tillhör har länge försökt tala landet till rätta. Men Orbán har inte tagit reson och rasar över att parlamentet på det här sättet förolämpar inte bara hans regering utan hela Ungern och det ungerska folket.
Folket? Också de demokratiskt sinnade som vill värna friheten efter många år av diktatur? Alla de som vill vara med i EU just för att skydda friheten?
Att EU är tvunget att ta till detta är olyckligt. Som parlamentarikern Christofer Fjellner (M) konstaterade i Studio Ett (12/9) riskerar det att slita isär Europa – liknande problem finns ju i en rad centraleuropeiska länder – och trycka ut Ungern mot Putins Ryssland. Orbán själv lär utnyttja det hela i berättelsen om hur han står upp för sitt land.
Fast SD-parlamentarikern Kristina Winberg verkar överhuvudtaget inte förstå problemet. I radion ifrågasätter hon bevisen på att Ungern kränkt ”så pass”, säger att Ungern ju ”svarat EU”, ifrågasätter medierapportering och menar att EU bara vill markera mot ett bångstyrigt land. Och slår fast att Ungern måste få bestämma själv.
Som om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer vore frågor där varje land bestämmer själv.
Och så: ”Respektera Ungerns folk.”
Ständigt detta folk.
Här hemma kräver SD – småstukat över ett valresultat som blev långt ifrån det förväntade – större plats i regeringsdiskussionerna. Och surar över att ingen bjuder upp.
När Stefan Löfven (S) häromdagen sade att SD inte är ett ”anständigt parti” lyckades Jimmie Åkesson (SD) få det till att statsministern kritiserade väljarna, att han hade mage att kalla ”nästan 18 procent av väljarna för oanständiga”.
En riktig klassiker: den som kritiserar Sverigedemokraterna beskylls för att kalla partiets sympatisörer rasister.
Men det är inte dessa som kritiseras, inte det där ”folket” som populister och nationalister så beredvilligt gör sig till talesmän för.
Det är partiet och politiken, den som ledningen så ihärdigt försökt putsa för att få fram ett parti bland andra. Något slags folkparti. Men precis när de där menlösa ”SD2018”-affischerna tjänat ut förtar partiideologen Mattias Karlsson effekten med sin otippade eftervalsanalys om att Sverige varit ockuperat av främmande stater, att utländska fogdar förtryckt folket och landet stått ensamt mot Europas stormakter – och att ödet nu utsett SD att föra kampen vidare:
”Våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. De finns bara två val, seger eller död.”
Seger eller död, i en kamp mellan ”värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler”; aut vincere, aut mori. Lite oklart vilken historisk era han avser, men storvulet är det.
Nationen.
Folket.
Också nazistiska Nordiska motståndsrörelsen hävdar äganderätt till det där mytiska:
”Vi är inte politiker – vi är folket.”
Pyttepartiet propagerade aktivt i fyra veckor inför valet i Ludvika, delade ut flygblad och upplevdes som allmänt hotfulla. Och fick 215 röster. Som Ludvikabon Johan Hagberg konstaterar (DN 13/9):
”Nu har det visat sig att folket skiter i dem.”
Populister och nationalister påstår sig alltså tala för "folket” och ringar i en "folkvilja".
I verkligheten består gruppen av individer som valt att styra tillsammans – eller ge mandat för att styras. Att sköta gemensamma angelägenheter ihop. Det kräver kompromisser och kan vara svårt, som nu när Sverige ska knåda fram en regering ur ett komplicerat valresultat.
Fast så såg det ut redan efter valet 2014 och så kommer det att se ut framöver. Denna knepiga parlamentariska matematik är det nya normala. Då behövs ett sätt att hantera mångfalden och de många viljorna. Demokratin är inte lätt.
Vi lever i en knepig tid, en brytningstid då gamla sanningar ställs på huvudet. En tid när den liberala världsordningen är ifrågasatt. Komplexa frågor står på kö och enkla svar far som bålgetingar genom luften; stängda gränser, starka ledare, förbud, skillnad på vi och dom.
Om en sak råder då inte minsta tvekan:
Vad världen inte behöver är fler tvärsäkra ledare som tar sig rätten att tala för ”folket”.
Läs alla artiklar om: Läget inom EU
Gå till toppen