Hur långt är det från ord till handling? Undran dröjer sig kvar efter talet av EU-kommissionens ordförande tidigare i veckan. När Jean-Claude Juncker tog till orda om tillståndet i unionen vände han också blicken söderut.

"Afrika är framtiden", konstaterade han och pekade på grannkontinentens utveckling.

År 2050 kommer en fjärdedel av världens befolkning att vara afrikaner. EU gör därför klokt i att stärka sina band till afrikanska länder. Och – framför allt – att göra det på annat vis än genom erbjudanden om bistånd. Det är rättvisa affärsavtal dessa länder behöver. Sådana är dessutom väldigt viktiga för Europa, påpekade Juncker och föreslog en ny allians för investeringar och jobb. Utan omskrivningar handlar det om ett omfattande frihandelsavtal mellan kontinenterna.

Det finns tveklöst en enorm ekonomisk potential i en sådan lösning. En dryg tredjedel av Afrikas export går redan idag till Europa och med frihandel finns utsikter till miljontals nya jobb. De ömsesidiga vinster som finns inom räckhåll borde mer än väl motivera för ledarna inom EU varför en sådan uppgörelse snarast bör komma till stånd. Men dessvärre finns det skäl att tro att ett frihandelsavtal är mer avlägset än vad det låter som i en avgående kommissionsordförandes visionära tal.

Historiskt har EU:s relation till Afrika knappast präglats av öppenhet. Förutom direkta tullar på afrikanska varor har unionens jordbrukssubventioner dumpat världsmarknadspriserna så att afrikanska bönder fått svårt att konkurrera. Fokus har ofta legat på kortsiktig europeisk vinst snarare än på gemensamma intressen i längre perspektiv.

Men skälen är många att överge det gamla inskränkta tänkandet och börja se möjligheter istället för problem.

Dels kan ett uppsving för handeln i afrikanska länder minska strömmen av migranter över Medelhavet. Dels ger frihandel med Afrika möjligheter för EU att stärka sin ställning i världsekonomin. Med en amerikansk president som bygger tullmurar snarare än river dem blir det svårt att fördjupa handeln med USA. Och det är inte bara EU som ser möjligheter i fördjupat samarbete med Afrika.

Kina lovade nyligen drygt 550 miljarder kronor i lån och utvecklingsmedel till afrikanska länder och har varit Afrikas största handelspartner under de senaste åren. Den tidigare vice handelsministern i Peking, Wei Jianguo, har sagt sig hoppas att Afrika inom fem år ska vara en viktigare handelspartner för Kina än USA.

Varför skulle inte EU öppna sig mot en så snabbt växande marknad?

Är det överhuvudtaget ekonomiskt försvarbart att låta bli?

"Afrika behöver inte välgörenhet, utan verkliga och rättvisa partnerskap. Och Europa behöver detta partnerskap precis lika mycket", underströk Jean-Claude Juncker.