Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Scen

Allt fel blir rätt på Nöjesteatern

Andreas T Olsson, Robin Stegmar, Robert Rydberg, Niklas Jönsson, Cornelius Löfmark & Susanne Thorson.

The play that goes wrong

Nöjesteatern. Av: Henry Lewis, Jonathan Sayer och Henry Shields. Regi: Sven Melander På scen: Andreas T Olsson, Niklas Jönsson, Cornelius Löfmark, Susanne Thorson, Sanna Persson Halapi, Robin Stegmar, Simon Svensson, Robert Rydberg. Spelas tom 27 oktober.

Duktiga skådespelare som spelar dåliga skådespelare. En pjäs om en pjäs som går åt skogen. Det blir lite speciell stämning en premiärkväll när publiken är full av full av skådisar, artister och kändisar. Inte direkt en firmafest men åt det hållet, internt, upplevelsen av den gemensamma mardrömmen.
Men det behövs egentligen ingen förförståelse för att se ”The play that goes wrong”. Pjäsen som gjort succé i först London och sedan New York har av recensenter kallats för världens roligaste föreställning. Att leva upp till det!
Sven Melander som både står för regi och översättning har hållit fast vid en brittiskt komisk ton. Det är inte svårt att associera till exempelvis Pang i bygget.
Läs också Fel, fel, fel – allt går fel när världens roligaste komedi kommer till Malmö
Men här handlar det om Tekniska högskolans studentkårs teaterförening som haft det lite motigt de senaste åren. Ensemblen har saknat folk. Recensenterna har inte varit nådiga. Med dramat ”Mordet på Haversham Manor” hoppas ensemblemedlemmarna kunna ändra på det.
Det går naturligtvis fel redan innan föreställningen ens hunnit börja. En hund är på rymmen. Tavlor trillar ner och byts ut av uppfinningsrika scenarbetare, rekvisita häftas på plats i hast.
Sedan fortsätter det i samma anda, i allt snabbare tempo. Skådespelare som glömmer sina repliker, lik som inte kan ligga stilla.
Och ja det är roligt, riktigt roligt. Publiken skrattar så de kiknar i stolarna runt mig.
Själv känner jag hjärtat banka lite extra för Cornelius Löfmarks skådespelare Max, som med animerad plastik gestaltar mordoffrets bror. Alla som någon gång sett en nybörjaramatöruppsättning eller en skolpjäs, eller för den delen en Idoluttagning, har stött på den här lite för entusiastiske och självmedvetne typen som inte kan låta bli att invänta publikens förväntade jubel. Det är både rörande och irriterande.
Annars är spelets motor den pretentiöse, allt mer desperate, regissören som så gärna vill visa världen vad han kan, övertygande gestaltad av Andreas T Olsson.
Det är inte lätt att få till metanivåerna när man spelar någon som spelar någon annan och det dessutom ska gå i tvåhundra knyck. Men i rolltolkningar som dessa skymtar ett par spännande personligheter.
Annars är det ju inte så mångbottnat utan mer fart och fläng mest hela tiden. I första akten avlöser de dråpliga situationerna varandra.
I andra akten börjar det haverera på riktigt, även rent fysiskt. Delar av scenografin faller ner och det ser ut att bara vara minutiös koreografi, men förhoppningsvis även några säkerhetsvajrar, som hindrar skådespelarna från att få dem i huvudet.
För publiken är nervpressen nästan större i att se vad som ska falla härnäst än i själva förvecklingarna. Spelet drunknar så att säga lite i fallande kulisser och mot slutet stjäl tekniken showen.
När skådespelarna blir varmare i kläderna kommer det förmodligen att balanseras upp. Och då kanske även den här uppsättningen på riktigt lever upp till epitetet världens roligaste.
Gå till toppen