Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Elektronisk opera om att säga emot

Lillemor Hjelm, Wayra Monasterio, Ronja Svedmark, Hanna Normann och Mats Granath.Bild: Henrik Hulander

Vi vet var du bor

Opera. Manus: Kristian Hallberg. Regi: Marie Parker Shaw. Musik: Magnus Börjeson. Scenografi och kostym: Annika Carlsson. Ljus: Ida Eklund. Mask: Siv Nyholm. I rollerna: Ronja Svedmark, Mats Granath, Hanna Normann, Lillemor Hjelm, Wayra Monasterio. Månteatern i Lund, urpremiär 14/9.

Vad är det som händer när alla plötsligt går åt samma håll? Eller hälften åt ett håll och hälften åt det andra. När en enda person görs till representant för allt ont eller för allt gott. Månteaterns nya enaktare i skolmiljö, ”Vi vet var du bor”, har underrubriken ”En elektronisk opera om yttrandefrihet”. Men nog handlar den också om någonting än mer fundamentalt: om den dolda kraft som när som helst kan förvandla självständiga individer till flockdjur.
Läs också Månteatern sjunger ut om yttrandefriheten
På den svarta scenen står en vit låda med persienner, två dörrar och några stolar. Därinne och däromkring rör sig Läraren (Ronja Svedmark), Rektorn (Mats Granath), Eleven, Kollegan och Föräldern (Hanna Normann, Lillemor Hjelm och Wayra Monasterio delar på de rollerna). Alla imponeras och förtjusas av den unga Läraren – tills någon ser henne på en bild från ett nazistmöte. Fördömanden, förklaringsförsök, hot, och så en häftigt uppflammande sympati bland föräldrarna bildar ett våldsamt crescendo som når sin kulmen på ett möte där Läraren väljs till ny rektor med hundra procent av rösterna. Handuppräckningen blir till ledarhälsning och den utvalda, hon som ska göra alla stora och starka, bärs i gullstol.
I ett kort efterspel står eller ligger alla och reflekterar för sig själv. Varför blev det som det blev?
Ja, varför? Frågan lämnas öppen, och man anar syftet att besökande skolklasser ska kunna diskutera saken i sina egna klassrum. Och nog ger uppsättningen några viktiga impulser till samtalet. Det gäller vardagsspråkets kantighet, gestaltad genom skådespelarnas övertydliga talsång med vass klang och knyckiga betoningsmönster. Och det gäller framför allt det underjordiska bergrum av gammal rädsla som glöms bort i goda tider men vars tak är tunt och skört. Magnus Börjesons elektroakustiska musik mullrar dovt eller dunkar lågmält men hotfullt. Oron stiger som en dimma i scenrummet.
”Vi vet var du bor” är koncentrerad och delvis minimalistisk musikteater. Rollerna är typer och de handlar i enlighet med tragedins stränga manus. Men det utesluter inte inslag av levande gestaltning. På min näthinna sitter ännu Lillemor Hjelms minspel när hon i rollen som Kollegan försöker leda mötet där Läraren plötsligt stiger fram som skolans ledare. Obehaget, den tilltagande nervositeten och falnande auktoriteten, och så oförmågan att säga nej när alla andra säger ja – allt fanns i detta ansikte, denna spegel för så många av oss.
Gå till toppen