”Jag tyckte att fotografierna som skildrade klimatkrisen var för vita. Det var bara massa bilder på isbjörnar och snö”, berättar den sydafrikanske fotografen Gideon Mendel under invigningsdagen av Landskrona fotofestival. Med serien "Drowning world" försöker han bredda klimatkrisens bildvärld och fotograferar översvämningar världen över. Festivalen har som brukligt en mängd intressanta utställningsrum. Mendels porträtt på människor med vatten upp till bröstet visas på pontoner i vallgraven runt kastellet.

Gideon Mendel fick sitt genombrott med skildringar av aids-krisen på 80- och 90-talen och en av de sviterna, "The ward", visas i Kastellets gamla fängelsehålor. I de svartvita bilderna av patienter på ett sjukhus i London ser vi hur krisen yttrade sig innan bromsmediciner fanns. I varje bild finns beröring, en omfamning eller bara fingrar på en underarm, vilket framstår som viktigt i skildringar av en sjukdom som präglades av beröringsskräck.

Den amerikanska historikern Marita Sturken har beskrivit aids-epidemin som en primärkris, en händelse som påverkar samhällssynen på frågor såsom handlingsutrymme, moral och ansvar, liksom Vietnamkriget för en tidigare generation. För den del av befolkningen som inte var direkt drabbad skapades en förståelse för dessa händelser just genom fotografiet.

Dagens ekologiska kris är av en helt annan skala, den kommer inte att krympa till ett minne om några decennier, men kan den gestaltas på ett sätt som gör den till en mer självklar del av ett allmänt medvetande? Det finns ingen brist på representationer av miljöförstöring – det var faktiskt ett undertema även på förra årets festival – men i år tar det sig uttryck mer som ett sökande efter förhållningsätt.

Hur kan man skildra den oro och ambivalens som präglar mångas syn på naturen idag? Mendels bilder påminner om att det ofta är den mänskliga dimensionen, enskilda öden, som bäst artikulerar en mer övergripande existentiell kris.

Ett annat svar är Karoline Hjorth och Riitta Ikonens projekt "Eyes big as plates" som visas i parken bakom konsthallen. Duon reser världen över och porträtterar äldre människor på platser i naturen som är viktiga för dem. Hjorth fotograferar med analog kamera medan Ikonen skapar bärbara skulpturer av den lokala faunan. På en bild tagen en midsommarnatt i östra Finland vadar en kvinna i djupt vatten med en krona av näckrosor på huvudet. Att den romantiska synen på landskap som evigt och sublimt har förpassats, betyder alltså inte att det saknas vackra landskapsbilder.

Det enskilda fotografi som jag blir mest tagen av visas i stallbyggnaden intill Kastellet, i utställningen "Framtiden är vår", med unga, europeiska fotografer. Först är det svårt att se vad Pedro Sabino Kochs nästan helt svarta bild föreställer. Sedan ser jag en linje av vågor som krusar sig mitt i bilden och tycks framkalla det brusande dånet från havet om natten.

Nytt för i år är videoverken i Exercishallen liksom renoveringen av Tyghuset, som nu rymmer en liten biograf och nya utställningslokaler. Här visas resultat av två fotoresidens, från den chilenska staden Valparaiso och Landskrona. Anders Petersens bilder från Chile är omisskännliga i sin oljiga svärta och blick för ytstrukturer. Kanske är det generationsskillnaden som gör att den spanske fotografen Carlos Albas skildring av Landskrona är mer platsspecifik och inkännande. Albas kombinerar nytagna bilder med funna fotografier i en utställning som på ett nyktert sätt tar sig an migration och relationen till plats. Fotografiet på två tonårstjejer som stirrar in i kameran tycks bygga på sediment av fotohistoria - har vi inte sett denna bild förut? - men Alba sätter sin egen prägel på den.

Generellt har flickan i konsten avbildats som antingen romantiskt oskyldig eller sexualiserad men på Landskrona konsthall tar den unga kvinnan plats i mer komplexa skildringar. Rania Matars porträtt av flickor i sina tonårsrum fångar blandningen av likgiltighet, trots och förlägenhet karaktäristiskt för den åldern, oavsett geografisk plats. Här fångas vemodet och spänningen i övergångsperioden där barnet gradvis försvinner. Marianne Marićs serie "Filles de l’ est" är mer konfrontativ och spontan. I bilder på fotografens vänner kombineras laddade historiska platser, såsom bron där skotten i Sarajevo föll, med ungdomens frenesi.

Jag hoppas att skolklasser vallfärdar hit under veckan. Kanske för lektioner i mediehistoria, för att få syn på fotots roll i kriser men även dess tillkortakommanden. När Gideon Mendel besökte det ökända flyktinglägret i Calais började han plötsligt tvivla på sitt syfte och bestämde sig för att lägga undan kameran och hjälpa till praktiskt istället. När lägret rivits tog han med sig föremål hem - en kvarglömd docka, sidfragment från barnböcker - och fotograferade dem istället.