Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Grubblande romantiker med popspänst

Livet är någon annanstans.Bild: Erik Olsson

Viktor Olsson

ALBUM. Viktor Olsson

Varför gjordes Sverige så avlångt? Vad är poängen? Var det ett rent misstag?
Inte alls. Landet är gjort för poeter och andra känsliga själar som längtar bort, som för att finna sig själva behöver ett annanstans att rikta blicken mot.
Viktor Olsson kan sjunga om hur han räds sin egen ensamhet, om "tågen söder­ut", och om rälsen som leder "ner mot större städer", och få beskrivningen att stämma in på nästan varje liten ort i hela landet.
Han albumdebuterade som 22-åring med den fina småstadsskildringen "Stenungsund", tio låtar som han knåpat ihop sedan han tagit flyttlasset ner till den större staden en liten bit söder­ut som heter Göteborg. Allt jag vet om Stenungsund har jag fått från denna skiva och från Wiki­pedia, men längtan därifrån har jag alltid känt till.
Från "Stenungsund" har Viktor Olsson gått vidare. Detta är hans andra platta. Om hans mål är ett fullfjädrat konstnärskap har han nästan kommit fram nu.
Musiken är pop, med ett stråk av spänstig soul som ytterst faller tillbaka på Smokey Robinson: sofistikerat, sångorienterat, kärnfullt. Låtarna med tydligast puls gör sig fint i popradion, men det är balladerna som gräver sig djupast.
Men låtarna förstärker varann – vilket är rätt ovanligt med musik som är så här direkt och oblygt poporienterad – eftersom de så uppenbart kommer från samma plats, samma känslo­läge, samma grubblande romantiker. Viktor Olsson sjunger dem med ett klädsamt litet rasp i den annars klara tenoren, särskilt när orden bränner till.
Han har spelat in med två medlemmar ur Plura Jonssons unga kompband. Det är annars lätt att associera till just Pluras generation av introspektiva relationsskildrare: Mauro Scocco, framför allt. Eller en LeMarc utan den alltid hotande patetiken. Men Viktor Olssons blick är en ung mans; emellanåt är den grumlad, men hans hållning har inget med uppgiven bitterhet eller gubbrock att göra.
Han räds inte själsdjupen och är inte främmande för självförebråelser, men aldrig hänger han sig åt den där koketta livströttheten som är en så populär pose och som hos artister i hans ålder alltid ser inövad ut. Han bottnar i de här låtarna.
När tempot drivs upp kan man skönja influenser från The War On Drugs: en lätt distad bas som driver på, ett kompakt sound, milda bombasmer. Balladerna för tankarna till Max Jury, en jämnårig amerikan med samma röstkontroll och handlag med arrangemang som låter röst, berättelse och instrumentering vara ett.
Allting kulminerar i den storslagna men ändå ekonomiskt hållna "Daniel", en ödesmättad skildring där detaljerna och symboliken inte är kristall­klar men där vemodet nästan går att ta på.
FLER TIPS
Low: Double negative (album)
Mummyheads: Soundtrack to the world's end (album)
The Stray Birds: Let it pass (album)
Gå till toppen