Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Michael Tapper: Maniac: Skruvad men tom Netflix-serie om psykisk ohälsa

Michael Tapper ser det svart komiska dramat med Emma Stone och Jonah Hill.

Emma Stone spelar narkoman och Jonah Hill schizofren i Netflix-serien "Maniac" som utspelas i ett retrofuturistiskt New York.Bild: Michele K. Short / Netflix
”Maniac” är en amerikansk version av den norska tv-serien från 2016 med samma namn (också den är tillgänglig på Netflix). Där heter huvudpersonen Espen, en omåttligt populär man vars liv är en fest kryddad med äventyr – i hans egen föreställningsvärld, vill säga. För egentligen han är intagen på ett mentalsjukhus, där vanföreställningarna krockar med försöken till behandling.
Originalets lättsamma buskiston har i amerikanska författaren Patrick Sommervilles händer förvandlas till svart komedi. Seriens New York är en retrofuturistisk stad där åttiotalets burkdatorer lever sida vid sida med artificiell intelligens. Storbolagen härskar, och deras reklam i form av babblande hologram invaderar ideligen privatlivet.
Där bor två tjugoåringar med psykiska problem spelade av producenterna/huvudrollsinnehavarna Emma Stone och Jonah Hill. Han är överklasspojken Owen Milgrim som, osynliggjord och föraktad av sin familj, visar tecken på schizofreni. Hon är knarkaren Annie Landsberg på flykt från plågsamma minnen av sitt konfliktfyllda förhållande med döda lillasystern Ellie (Julia Garner).
De möts på läkemedelskoncernen Neverdines experimentbehandling för psykiska problem. Behandlingen sker i tre steg med lika många tabletter under övervakning av AI-superdatorn GRTA, en vägg blinkande lampor hämtad från 1970-talets science fiction-filmer. Ett fullständigt och till och med glädjebubblande helande garanteras.
Flykten till från dystopisk hopplöshet till heroiska drömmar påminner vagt om ”Brazil” men saknar Terry Gilliams politiska udd mot totalitär tankekonformism.
Givetvis går det inte som planerat. Annie och Owen lyckas samordna sina läkemedelsframkallade drömsyner i en rad gemensamma äventyr. Bland annat som ett white-trashigt förortspar i våldsam vårdnadstvist med ett gäng gangstrar om en lemur, och som en hårdkokt film noir-duo på seans under ett överklassparty. Senare försöker de var för sig konfrontera sina problem i ett blodigt gangsterdrama respektive ett sagoäventyr i ”Sagan om ringen”-land.
Då och då dyker Sally Field upp. I fantasivärlden som fnissigt medium, i verkligheten som bästsäljande pop-terapeuten Greta. Hon tycks vid första anblicken vara olika rollfigurer, men egentligen är hon nog en och samma förstår vi av namnet på superdatorn.
För varje nytt äventyr står det emellertid allt klarare att dessa är påkostade, ibland maniskt energiska men sällan särskilt roliga fantasier är distraktioner från det faktum att serien inte har något särskilt att berätta. Flykten till från dystopisk hopplöshet till heroiska drömmar påminner vagt om ”Brazil” men saknar Terry Gilliams politiska udd mot totalitär tankekonformism. Owen och Annie liknar huvudpersonerna i Michel Gondrys ”Eternal sunshine of the spotless mind” – han introvert grubblare, hon gapig borderline – men har inget av de psykologiska komplikationer och raffinerade grepp på den romantiska komedin som gjorde den filmen till en modern klassiker.
”Maniac” är, likt så många andra tv-serier och filmer under senare år en polerad men ganska tom förpackning smyckad av konstnärligt stöldgods. En anspråksfullt poserande men mekanisk imitatör av andra, bättre, förlagor.
Faktum är att den enda komedi värd namnet som finns i serien utspelar sig bland de galna, eller snarare tossiga, vetenskapsmän som styr projektet. Justin Theroux gör experimentledaren, professor James K Mantleray, till en farsartad tönt med neuroser – till sin mor, till datorskapade sexfantasier och till AI-datorn GRTA – som gjorda för behandling av Sigmund Freud. Men den verkliga scentjuven är Sonoya Mizuno som mästerhjärnan Dr Azumi Fujita, experimentets manipulativa stenansikte bakom kulisserna.
”Maniac” är, likt så många andra tv-serier och filmer under senare år en polerad men ganska tom förpackning smyckad av konstnärligt stöldgods. En anspråksfullt poserande men mekanisk imitatör av andra, bättre, förlagor. Med andra ord är den en typisk postmodern produkt. ”Det är samma sak om och om igen, och jag är trött på det!” utbrister Annie vid ett tillfälle. Jag kan bara hålla med.
Maniac. USA 2018. Tv-serie i tio avsnitt på Netflix. Skapad av: Patrick Somerville efter den norska förlagan med samma namn. Regi: Cary Fukunaga. Med: Emma Stone, Jonah Hill, Justin Theroux, Sally Field, Sonoya Mizuno, Gabriel Byrne. Längd: 0.28–0.48/avsnitt.
Gå till toppen