Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Fredrik Reinfeldt

Thomas Frostberg: Thomas Frostberg: Skattekramaren Reinfeldt har en viktig poäng

Fredrik Reinfeldt chockade nog en och annan när han under torsdagen kom ut som skattekramare på hållbarhetskonferensen A Sustainable Tomorrow i Helsingborg. Men faktum är att han har en poäng: det krävs en mer aktiv skattepolitik när klimathotet är överhängande och de åtgärder som sätts in inte har tillräckligt snabb effekt. Att förstöra jorden måste helt enkelt börja kosta för den som gör det.

Fredrik Reinfeldt talade sig varm för skatter som effektivt verktyg för att hantera klimathotet vid en konferens i Helsingborg på torsdagen. Sydsvenskans ekonomikrönikör Thomas Frostberg ser en viktig poäng i det den förre statsministern säger.
Nej, han sa inte att det är häftigt att betala skatt. Men det var inte långt ifrån och åtminstone så nära Mona Sahlins klassiska uttalande som en tidigare partiledare för Moderaterna nog någonsin kommer att komma.
När vi slår oss ner i soffgruppen bakom scen har Fredrik Reinfeldt just talat i nästan en timme om klimathot, klimatförhandlingar och nödvändiga åtgärder på klimatområdet inför en publik på närmare 200 personer, huvudsakligen från näringslivet.
En av huvudpoängerna i Reinfeldts anförande var att just näringslivet måste ta större ansvar för utvecklingen, dels genom politisk styrning där de i högre grad än i dag tvingas betala för sig när de skitar ner, dels genom att ta eget ansvar och driva utvecklingen.
Jag kan inte låta bli att skoja om det faktum att tidigare statsministrar och presidenter tycks bli mycket mer engagerade i de avgörande frågorna för samhället först efter att de avslutat sin aktiva politiska gärning – och klivit av den formella makten och möjligheten att driva igen lagar, till exempel om tuffare beskattning för att bromsa klimathotet.
Jag kallar det ”Al Gore”-komplexet och undrar om även Reinfeldt nu drabbats, men blir vänligt tillrättavisad av den tidigare statsministern som förklarar att han dels ägnade en hel del tid åt just klimatfrågorna under de två mandatperioder då han styrde landet, dels uppfattade att han skulle styra nationen Sverige i första hand och därmed hade begränsade möjligheter att ägna tid och kraft åt de globala insatser som krävs på just klimatområdet.
Därefter duckar han följdfrågan om varför det inte går att vinna val i Sverige på långsiktiga och globala frågor som klimathotet. Trots att alla så sent som i augusti sa att det var den fråga som skulle avgöra valet i september, med tanke på den extremt varma sommaren, blev genomslaget i valresultatet för klimatfrågorna klent.
Men Fredrik Reinfeldt har lovat sig själv att – till skillnad från sin företrädare på statsministerposten – inte gå in i den inrikespolitiska debatten och vill därför inte utvärdera om något parti hade kunnat vinna fler röster på att vara tydligare i klimatfrågan.
Däremot konstaterar han under vårt samtal att åren som statsminister gav unika insikter om det svåra – för att inte säga omöjliga – i att förhandla fram juridiskt bindande avtal på global nivå kring en fråga som till sin natur är gränsöverskridande och därför behöver globala politiska lösningar. Särskilt i en tid när allt fler länder börjat sluta sig och sätter den egna nationens prioriteringar före allt annat.
Och det är med de insikterna i bakhuvudet som han och många andra politiker inte kan släppa frågor som hållbarhet, mänskliga rättigheter och global utveckling när de är klara med politiken. Snarare växlar de upp insatserna på dessa områden.
I Fredrik Reinfeldts fall har det mer specifikt resulterat i uppdraget som ordförande för ett globalt initiativ för ökad hållbarhet i olje-, gas- och gruvindustrin (Extractive Industries Transparency Initiative, EITI). I dessa sammanhang har han bland annat talat sig varm för en mer rättvis fördelning av vinsterna från gruvindustrin till lokalbefolkningar.
Dessutom har han en tydlig åsikt om vilken enskild lösning som skulle hjälpa bäst för att nå målen i Parisavtalet: en global koldioxidskatt som tvingar företag och andra verksamheter att ställa om till en mer hållbar verksamhet och att göra det snabbt.
Egentligen borde det inte behövas. Som jag belyst i flera tidigare krönikor är hållbarhet idag en fråga som allt fler företag helt frivilligt ger sig i kast med och sätter ambitiösa mål om att minska sin klimatpåverkan till noll eller rent av minus. Så väl kunder som medarbetare kräver det och på sistone har även finansmarknaden börjat vakna.
Problemet är bara att alla företag inte är med på tåget ännu – och framför är inte alla länder det, vilket innebär en snedvriden konkurrens mellan företag när de länder som släpper ut mest också har bland den slappaste klimat- och miljöpolitiken. En global skatt skulle lösa det problemet, men är sannolikt helt utopisk.
Istället får Sverige och andra länder gå före och ställa om snabbare, vilket kortsiktigt kan drabba företag i dessa länder negativt – och då uppstår inrikespolitiska bråk på temat att någon annan borde skärpa sig vad gäller utsläppen först.
Men långsiktigt kommer dessa företag att vara redo med ny teknik som kan gå på export den dag de stora utsläppsländerna Kina, USA, Indien och Ryssland inser att de också måste ställa om.
Alternativet med subventioner för att stimulera framväxten av innovativa tekniska lösningar på klimathotet tror Fredrik Reinfeldt i gengäld inte särskilt mycket på. Det blir lätt fel när politiker ska välja ut och satsa på viss ny teknik, som konsumenterna sedan i värsta fall inte vill köpa och använda.
Då är det rakare med skatt, menar Moderaternas tidigare partiledare och statsminister – och låter därmed som han står lika långt från sitt gamla parti i denna fråga som i migrationspolitiken.
Gå till toppen