Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: "Sveriges utmaning är inte arbetslösa chaufförer, utan att skynda på utvecklingen av självkörande lastbilar."

Det är inte den nya teknologin vi ska vara rädda för, utan bristen på den, menar författarna Fredrik Erixon och Björn Weigel.

När Volvo härom veckan lanserade en ny självkörande lastbil – dessutom eldriven – ojade sig många över att lastbilschaufförerna nu skulle förlora sina jobb, skriver författarna Fredrik Erixon och Björn Weigel.
Nu tar robotarna över! larmar tidningsrubriker. En strid ström av forskningsrapporter spekulerar om hur många jobb som kommer att försvinna och hur fort det kommer att gå – allt på grund av smarta datorer, artificiell intelligens (AI) och självlärande maskiner. En grupp ekonomer vid Oxforduniversitetet bedömer att nära hälften av alla jobb i USA sannolikt kommer att försvinna på grund av datorisering eller automatisering. En svensk robotikprofessor har tagit förutsägelsen ännu längre: av alla professioner idag finns bara en som överlever den kommande AI-eran – sotare.
Men varför ser vi ofta dystra ekonomiska framtidsutsikter som en konsekvens av den teknologiska utvecklingen? Alla banbrytande teknologiska genombrott skapar fascination likväl som rädsla, och kanske är det något med dagens teknologi som gör framtiden till läskig science fiction, en värld som liknar Bladerunner snare än Bromölla.
Men sanningen är ju att avancerade ekonomier är i stort behov av snabb teknologisk utveckling som kan få fart på hjulen. Europa och USA har gradvis stagnerat över fyra decennier och om det är något som hotar deras välstånd är det att utvecklingen går för sakta, inte för snabbt.
Välståndet växer långsammare idag än förr, och det har varit en stegvis nedtrappning i takten på den ekonomiska moderniseringen. Vi har så klart haft ekonomiska väderomslag, perioder av högkonjunktur och kriser, men vad som framför allt sticker ut i rika länder är deras successiva anpassning till en ekonomi med låg tillväxt i produktivitet, ett mått på ekonomins förmåga att hitta smartare sätt att använda resurser genom teknologisk förändring.
Tag Västeuropa: runt 1970 låg den årliga produktivitetstillväxten på 4 procent, men under senare tid har den varit nära noll. Drygt en procentenhet tappades bort per årtionde.
Bristande förmåga att acceptera och göra plats för teknikledd innovation är en viktig förklaring. Företag pratar vitt och brett om sin fantastiska förmåga till innovation och disruption, men verkligheten berättar något annat. Andelen av bolagens intäkter som läggs på innovation har haft en vikande trend i mer än tre decennier.
Nytt entreprenörskap är trots allt ståhej tyvärr en sinande källa för ekonomisk dynamism. Färre företag slås ut idag jämfört med tidigare, men det är också färre nya företag som startas. Medelåldern på företagen har gått upp och i ett land som USA är nu 80 procent av arbetskraften anställd i gamla företag, jämfört med 65 procent i slutet på 1980-talet.
Många av de gamla företagen försvagar också konkurrensen på marknader. De växer sig stora och undviker konkurrens genom att köpa upp andra företag – inte genom att investera mer i forskning och utveckling som gör deras produkter bättre än konkurrenternas.
Och hur är det med din egen vilja till innovation? Folk stressar mer och upplever att de måste springa snabbare för att hänga med på jobbet. Men de blir också allt mindre förändringsbenägna. För äldre generationer var det normalt att byta jobb ofta, men nuförtiden stannar folk överlag längre på sina jobb än tidigare.
Omsättningen på jobben har också gått ner: andelen nya jobb som skapas varje år har minskat över tid, liksom andelen jobb som försvinner. TV-reklamen till söndagsfilmen är ganska talande för vår tids ekonomiska psykologi. Den uppmanar oss att pensionsspara för en längre och rikare pension, inte att byta jobb och satsa på något nytt.
Pessimismen över robotar, AI och hur ny teknik påverkar ekonomin hänger ihop med den samhällsekonomiska konservatismen. När Volvo härom veckan lanserade en ny självkörande lastbil – dessutom eldriven – ojade sig många över att lastbilschaufförerna nu skulle förlora sina jobb. På samma sätt har det i USA varnats för att utslagningen av chaufförer skapar en ännu större bas för president Donald Trump och andra som vill begränsa den liberala moderniseringen av samhället.
Att köra lastbil eller traktor var så sent som 2014 det vanligaste yrket i 29 av USA:s 52 delstater. Om Volvo, Scania, Tesla och andra företag får några år till på sig att rulla ut en helt självkörande transportflotta – kommer då inte teknikutvecklingen att förvandla stora delar av samhället till en populistisk arbetslös arme mot förändring?
I verkligheten är problemet ett annat. Den amerikanska näringslivsorganisation för åkerier, ATA, skriker efter arbetskraft. Det finns nu ett underskott på drygt 50 000 lastbilschaufförer som beräknas växa till 175 000 om tio år. I Sverige är situationen också akut. Arbetsförmedlingen listar buss- och lastbilschaufför som ett av de stora bristyrkena i Skåne. ICA och Postnord har leveransproblem för att det finns för få chaufförer. Transportfacket beräknar att det behövs 7 000 nya chaufförer per år men att det bara finns hälften så många utbildningsplatser i landet.
Sveriges verkliga utmaning är inte arbetslösa chaufförer, utan att skynda på utvecklingen av självkörande lastbilar så att ekonomin inte störs av leveranser som blir sena eller inte kan bokas på grund av platsbrist. Exemplet berättar också något större: det är inte den nya teknologin vi ska vara rädda för, utan bristen på den.

Fredrik Erixon

Björn Weigel

Fredrik Erixon och Björn Weigel är författare till boken The Innovation Illusion, utsedd till en av årets bästa böcker ifjol av Financial Times.
Gå till toppen