Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Signerat

Moa Berglöf: När städerna rundar nationerna.

Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) skulle kunna våga mer.Bild: Johan Nilsson/TT
I boken If Mayors Ruled the World: Dysfunctional Nations, Rising Cities från 2013, argumenterar den amerikanske statsvetaren Benjamin R. Barber för att lokala ledare är långt bättre än sina nationella kollegor på att lösa praktiska och gränsöverskridande problem. Inte minst för att de tenderar att vilja samarbeta mer och i högre grad är beroende av andra på samma politiska nivå för att få saker att hända. Om lokala ledare styrde världen, skriver Barber, skulle mer än hälften av jordens befolkning kunna delta lokalt och samarbeta globalt samtidigt. En slags medborgerlig "glokalism" som lovar pragmatism istället för politik, och innovation snarare än ideologi.
Staden är demokratins största hopp i en globaliserad värld, skriver Barber i sin bok, och lokala ledare kan visa vägen – bortom ideologiska konflikter och låsta positioner.
I juni förra året meddelade USA:s president Donald Trump att landet skulle lämna det internationella klimatavtal som kallas Parisavtalet. Inte långt därefter klev amerikanska politiska ledare på olika nivåer fram och lovade att de, och staterna och städerna de företräder, skulle fortsätta att följa avtalet helt oavsett vad för beslut som fattas på presidentnivå. Idag ingår fler än 400 politiska ledare över hela USA i koalitionen Climate Mayors. De kringgår den nationella nivån för att istället samarbeta på den internationella.
Det lokala blir internationellt, och tvärtom.
Diskussionen kring nationalstater och nationsgränser har fått allt större plats i den politiska debatten, inte bara i Sverige. Samtidigt finns anledning att fundera över om inte den nationella politiken börjar bli omsprungen av den lokala.
Barbers vision är just en vision, och att nationella regeringar skulle lämna över makten till lokala politiker är förstås varken troligt eller önskvärt. Men fler borde välkomna den stärkta lokala makten.
För den lokala – och framför allt urbana – makten kommer bara att öka. I Sverige sker ungefär 70 procent av folkökningen i de tre storstadslänen Stockholm, Västra Götaland och Skåne. Bara i Skåne beräknas en folkökning med uppemot en halv miljon invånare under de närmaste 30 åren. Trenden är likadan i resten av världen. Fler människor i Europa, Nord- och Sydamerika lever i städer och tätorter än på landsbygden, och Afrika och Asien står inför en liknande urban tillväxt. Om 30 år beräknas nära 70 procent av världens befolkning bo i urbana områden.
Vad kommer det att innebära? En ökad befolkning ger ökad makt – och möjlighet att ställa nya och högre krav när medborgarna vill se snabbare lösningar och mer progressiva idéer än vad den nationella nivån kan erbjuda. I allt större utsträckning att städer kommer att ta eget ansvar istället för att förlita sig på den nationella politiska nivån. Och kanske att samarbeten snarare kommer att ske på en global nivå, där identifikationen med andra städer med liknande utmaningar blir större än den med den egna nationalstaten.
Gå till toppen