Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Allvaret ställs inte på sin spets

Frida Stavnes i rollen som Maria.Bild: ALEXANDER TENGHAMN

Kurs i självutplåning

TEATER. Manus: Henrik Bromander. Regi: John Hanse. Ljusdesign, scenografi: Kerstin Weimers. Ljuddesign, scenografi: Jonas Åkesson. Medverkande: Frida Stavnes, Sanne Ahlqvist Boltes, Oskar Stenström. Banditsagor, Lunds stadsbibliotek. 24.9.
Strax innan jag skriver den här recensionen läser jag det senaste om den så kallade Kulturprofilen. Att han häktats i väntan på dom och att han med stor sannolikhet kommer att fällas för anklagelserna om våldtäkt.
Snart ett år har gått sedan hashtaggen #metoo med blixtens hastighet spreds över världen. Plötsligt blev det som nyss varit omöjligt att säga högt inte bara möjligt utan nödvändigt och efterfrågat. Ut kom en lavin av vittnesmål och i lavinens spår står vi nu och överblickar resultatet.
Ändå ges det förstås inte något ”plötsligt”. Rösterna har talat hela tiden, men utan den megafon som en slagkraftig hashtagg och följande mediebevakning kan erbjuda. En av dem som långt före kampanjen gav kropp åt den sexistiske kulturmannen som fenomen är Malmöförfattaren Henrik Bromander.
Med romanen ”Bara en kram” som råkade komma ut just som fördämningarna rasade låg han plötsligt helt rätt i tiden. Men redan två år tidigare gav Bromander ut seriealbumet ”Kurs i självutplåning” med den slentrianmässigt kvinnoförnedrande regissören Björn Leksell i en av huvudrollerna.
Tillsammans med Banditsagor har Bromander nu förvandlat serien till scenkonst. Samarbetet är väl inarbetat och Bromander har sedan tidigare skrivit manus till en rad av gruppens produktioner som ”Robins bok” och ”Game over”. Tillsammans med regissören John Hanse står han dessutom bakom uppsättningar som ”Smålands mörker”, ”Blue Dreams” och ”Våld och pedagogik”.
Men medan flera av de tidigare produktionerna satt sin lit till nya sceniska lösningar och smart teknik är den aktuella uppsättningen påfallande traditionell i sin utformning. Pjäsen är tänkt att spelas på bibliotek och bara ett enkelt draperi skiljer scenen från Lunds huvudbiblioteks vidsträckta lokaler. På höga barstolar balanserar publiken kring den cirkelrunda scenen som med rätta för tanken till en cirkusarena.
I rollen som Maria ses Frida Stavnes. För att liva upp en trist sommar söker hon till en clownskola på en avlägset belägen folkhögskola. Men för att finna sin inre clown måste hon först utplåna sig själv, får hon veta. Under inflytande av förnedrande övningar och åtskilliga mängder vin växer en allt annat än harmonisk gruppdynamik fram, kretsande kring den självbelåtne och lynnige kursledaren Björn Leksell.
Inledningsvis läses texten från seriealbumet upp mer eller mindre bokstavstroget och resultatet är väl stumt. Först när förloppet gestaltas får skildringen fart, men också dessa scener hade vunnit på att i än högre grad dramatiseras. Replikerna ekar fortfarande av den litterära förlagan och även under de mest laddade scenerna finns berättarrösten med, sakligt och lite lakoniskt redogörande för vad som sker.
Hellre än att rikta blicken mot varandra, vänder skådespelarna sig mot oss i publiken. Bäst fungerar greppet när man vidgar perspektivet och inkluderar oss som deltagare och som bollplank för olika reaktioner. Men innan ansvaret på allvar hunnit sippra ut bland stolsraderna upplöses scenerna igen och allvaret ställs aldrig på sin spets.
Skickligt fångar skådespelarna ”typerna” som omger Maria, inklusive Sanne Ahlqvist Boltes säkra porträtt av Leksell. Ändå stannar tolkningen ofta vid en illustration hellre än en gestaltning och det är synd på angelägenheten i stoffet och möjligheterna till liv som scenen faktiskt ger.
Gå till toppen