Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Kincaid blandar humor med vemod

Jamaica Kincaids "Min bror" är en vemodig och samtidigt energisk visualisering av global orättvisa och kolonialismens fortsatta konsekvenser, skriver Anna Lundvik.

Bild: Annie Leibovitz

Jamaica Kincaid

BOKEN. Min bror. Övers Niclas Nilsson. Tranan.
Förlaget Tranans återutgivningar av Jamaica Kincaids böcker har lett till att författarskapet genomgår något av en renässans i Sverige. Kincaid har länge varit min egen Nobelprisfavorit – för det finns få romaner som fascinerat mig som hennes. De förmår återuppliva den nästan barnsliga entusiasm, den grundimpuls, som först fick mig att ägna mig åt litteratur.
Nu aktuella ”Min bror” från 1997 har, både i Sverige och USA, haft en plats i skuggan bakom succéer som romanen ”Min mors självbiografi” och den kolonialkritiska essän ”En liten plats”. Men denna memoar om brodern som insjuknade och dog i aids är väl värd att läsas.
Kincaid föddes 1949 på Antigua, som då var en brittisk koloni. Som sextonåring flyttade hon till USA som au pair och distanserade sig från sin mor. Efterhand började hon skriva för tidskriften The New Yorker, gifte sig med chefredaktören William Shawns son, kompositören Allan Shawn, och bildade familj. Från denna nya, privilegierade position återvänder i ”Min bror” författaren till sin barndoms ö för att vårda sin aids-sjuke bror.
Det är, som väntat, en bok om sorg, och om döden. Men också det ohyggliga i hur två liv, båda sprungna ur samma moderskropp och uppvuxna på samma plats, kan skilja sig så mycket åt. Vad som genast står klart är de fundamentala skillnader som under denna tid råder mellan antiguansk och nordamerikansk sjukvård i allmänhet och aidsbehandling i synnerhet. Storasysterns resurser blir väsentliga för broderns sjukdomsförlopp. Det är en vemodig och samtidigt energisk visualisering av global orättvisa och kolonialismens fortsatta konsekvenser.
I och med broderns sjukdom bubblar nya frågor upp i Kincaid, om familj, skuld, hemmahörande, kärlek, men också om skrivande. Central är, som så gott som alltid i hennes böcker, den komplicerade och smärtsamma relationen syskonen har med sin ömsom ”elaka”, ömsom ömt vårdande mor.
Om det är något Kincaid är mästare på är det just känslornas motsägelsefullhet. Med enkla ord beskriver hon briljant komplexa inre skeenden, och i kontrast till det oerhörda allvaret i tematiken står en särpräglad språklig humor. Meningarna sträcker sig emellanåt över hela sidor, med korta, liksom sökande satser i högt tempo, en poetisk stil som hon drar till sin spets i den senare ”Se Nu Då” (Tranan, 2015). Översättaren Niclas Nilsson har gjort ett fint jobb med att i så stor utsträckning det går fånga detta tonläge, men det är synd att det har slarvats med korrekturläsningen.
Kincaids böcker är alltid sinnliga, vilket försätter läsaren kroppsligt nära den verklighet som porträtteras. Men vad som verkligen gör läsningen lustfylld är hennes fantastiska associationsförmåga. Bilder och minnen kopplas på ett oväntat sätt ihop med varandra. Varje minne eller detalj får då en fördjupad, liksom metaforisk betydelse, och det är genom detta, i synnerhet framåt slutet av memoaren när sammansättningen minnen talar som en helhet, som ”Min bror” väcker den förundran jag lärt mig att vänta från denna särskilda författare.
Gå till toppen