Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Bättre än på länge

Ett ömsint och osentimentalt porträtt av New Yorks innerstad. Niklas Qvarnström läser en av Salman Rushdies bästa romaner på länge.

Salman Rushdie

BOKEN. Det gyllene huset. Övers Peter Kihlgård. Albert Bonniers förlag.

Att kalla Salman Rushdies senaste roman en familjetragedi är en grav underdrift. ”Det gyllene huset” heter den, och det är också titeln på den spelfilm i dokumentärstil romanens unge berättare René Unterlinden arbetar på under åtta års tid. Närmare bestämt från det att en viss afrikanamerikansk president svärs in i Vita huset 2008 till det att en viss Joker med grönt hår (!) intar samma ämbete. Det första framkallar glädjetårar hos honom, det senare tårar av förtvivlan.
2008 flyttar också familjen Golden in i det burgna kvarter i Greenwich Village där René bor med sina belgiska föräldrar. Ett kvarter som är som en idyllisk park; med en av sina ständiga filmreferenser jämför berättaren grannarna med karaktärerna i Hitchcocks ”Fönster mot gården”. Familjen Golden är från början ett mysterium. Ingen vet var de eller deras enorma förmögenheter kommer ifrån.
De bär stolta, eller löjliga, namn. Den drygt sjuttioårige fadern kallar sig Nero, efter den siste kejsaren av Caesars ätt, de äldsta sönerna som är i fyrtioårsåldern har blivit Petronius och Lucius Apuleius och sladdisen efter ett utomäktenskapligt snedsteg ingenting mindre än Dionysos. Eller, mer förenklat: Petja, Apu och D.
Ganska tidigt knyts familjens öde dock till Mumbai och attentatet den tjugonde november 2008 mot hotell Taj Mahal Palace & Tower. Bland de omkomna finns Neros hustru. Fyrahundra sidor senare sluts cirkeln, och tragedin som vid det laget känns fulländad på sätt som inte ska avslöjas här får en än mörkare nyans.
Under tiden har René dragits allt tätare in i familjen Goldens mörka kärna. Först som filmare. I sina gäckande grannar har han hittat det perfekta ämnet för sin första film. Sedermera som skyddsling, efter att han förlorat sina föräldrar i en bilolycka, och slutligen möjligen som förrädare – sedan han fastnat i ett försåtligt nät utlagt av Neros nya och spindellika ryska hustru: hon vill till varje pris ha barn och behöver en hemlig spermadonator. Är han en förtrogen, en observatör eller dubbelspelare?
”Det gyllene huset” är en postmodern saga av typiskt Rushdie-snitt. De osannolika ödena, den historiska rundmålningen, samtidssatiren. Det senare kulminerar med mördarclowner och groteska valkampanjer det osannolika året 2016, då den grönhårige Jokern med en ack så igenkännelig formulering basunerar ut: ”Jag skulle kunna skjuta ihjäl någon på Times Square utan att tappa några röster!” Numera behöver en författare inte överdriva för att föra fram sin poäng, det kan räcka att citera.
Romanen tar sig också an identitetspolitiken i dess olika varianter, och låter den unge Dionysos Golden genomgå en ”transition” med både mångtusenåriga och queerteoretiska referenser till glidande könstillhörighet. Rushdie lägger sig tätt på samtiden, och tecknar ett både ömsint och osentimentalt porträtt av New Yorks innerstad, i en av sina bättre romaner på länge.
Gå till toppen