Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kolumnen

David Ahlin: "Löftet att byta ut regeringen bör väga tyngre."

Jimmie Åkesson.Bild: Janerik Henriksson/TT
Diskussionen i regeringsfrågan börjar tappa all sans och balans. Invektiven haglar och meningsmotståndare utsätts för personangrepp. Ämnet som får vissa debattörer att gå över gränsen är som vanligt SD och frågan om vilken roll partiet ska få spela i svensk politik.
Sverigedemokraterna är ett slags politikens entreprenörer, ett uppstickarparti som ser och bekräftar de väljare som upplever ett växande avstånd till den politiska makten. SD har välkomnat dem som tycker att makthavarna varken förstår eller bryr sig om deras situation; att viktiga samhällsproblem inte får uppmärksamhet och att vissa åsikter inte får yttras i offentligheten. SD är idag ett alternativ för många väljare som tappat förtroendet för de partier som länge haft makt i Sverige. Med det synsättet är SD:s framväxt ett bevis för att partisystemet anpassar sig när väljarna är missnöjda med utbudet.
Riksdagen lutar nu åt höger. Låsningen i regeringsfrågan stavas SD. Bör alliansen låta SD utgöra en del av regeringsunderlaget?
Så här resonerar jag:
En majoritet av riksdagsledamöterna röstade emot statsministern i statsministeromröstningen. Då är det rimligt att den majoriteten också tar det fulla ansvaret och utgör underlag för en ny regering, det kan inte lämpas över på Socialdemokraterna och Stefan Löfven som denna majoritet just röstat bort.
Det är också rimligt att partierna har som främsta utgångspunkt att få igenom så mycket av sin egen politik som möjligt. Löftet att inte samarbeta med SD är givetvis kostsamt att bryta, men löftet till väljarna att byta ut regeringen Löfven och bilda en alliansregering, och därmed få genomslag för den politik partiet gick till val på bör väga tyngre.
SD har gjort klart att partiet föredrar en M-ledd regering samt att partiet vill få genomslag för sin politik på områden som invandring, brottsbekämpning och sjukvård. Det beskedet, tillsammans med utfallet av statsministeromröstningen, innebär förutsättningar för alliansen att tillträda. Om allianspartierna inte kan enas om att förhandla med SD i valda frågor så återstår möjligheten att lägga politiken på utpekade områden närmare SD:s ståndpunkter och på så sätt säkra stöd.
Efter löftena om fortsatt isolering av SD så är det såklart obehagligt att byta fot – och tvingas hantera en svekdebatt. Men vad är alternativet? Att sätta isolering av SD framför möjligheten att få genomslag för sin politik? Det håller inte. Då tappar ett politiskt parti all trovärdighet.
Kommer en alliansregering i minoritet klara av att sitta hela mandatperioden? Kanske inte. SD kan ställa krav som inte går att tillmötesgå. Partiet är fortfarande kraftigt polariserande och illa omtyckt bland stora delar av väljarkåren. Om alliansen skulle gå för långt i kompromissandet så får den betala priset i nästa val. Men då har den i alla fall försökt.
Gå till toppen