Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ulf Stark visste hur man lyfter på mössan för döden

Ulf Starks sista bok blev också en av hans allra vackraste.

Ulf Stark gick bort i juni 2017, 72 år gammal.Bild: Andréas Lennartsson

Ulf Stark och Kitty Crowther

BOKEN. Rymlingarna. Lilla Piratförlaget.

”Vad konstigt det är att löven lyser som vackrast just innan dom faller av”, tänker pojken som kallas Lill-Gottfrid på bokens allra första sida. Det är Ulf Starks sista bok, färdigskriven precis innan han gick bort förra sommaren efter en kort tids sjukdom, och den där meningen om löven som är som vackrast innan dom dör skiner såklart som en extra klar stjärna över såväl boken som hela Ulf Starks livsgärning.
Jo, det är verkligen en av hans allra vackraste böcker. Ett anspråkslöst men vackert farväl som dessutom är utsökt illustrerat av ALMA-pristagaren Kitty Crowther.
Det handlar alltså om pojken som kallas Lill-Gottfrid, vars farfar (som verkligen heter Gottfrid) ligger döende på sjukhus. Farfar är svag och ömkansvärd, men samtidigt med ett sjujävla humör som driver all personal liksom alla anhöriga förutom Lill-Gottfrid till vansinne.
”Kan man älska någon som är död?”, frågar pojken fundersamt, i ett försiktigt försök att närma sig det ofrånkomliga som väntar.
”Nu håller du bara käften, unge!”, svarar farfar, som har mer akuta planer än att bara ligga i sjukhussängen och vänta in utslocknandet.
Farfar vill nämligen hem, en sista gång. Han vill tillbaka till det som varit, till där han var som allra lyckligast, till huset på ön där han och farmor levde fram till hennes död några år tidigare. Han vill göra en livets sista återresa, som ofelbart måste sluta där allting en gång började.
Så gubben och den lille pojken ger sig ut på en sista resa. Lyckas genom list och lurendrejeri ta sig ut till huset på ön, och tillbringar ett stilla dygn tillsammans med att titta på havet och äta farmors efterlämnade lingonsylt.
Den som tycker sig känna igen tematiken från exempelvis ”Kan du vissla Johanna” har naturligtvis helt rätt. Här rör vi oss i traditionellt Ulf Stark-land. En stillsamt vemodig och samtidigt beskt underhållande meditation över de ytterligheter Ulf Stark i bok efter bok har ställt mot varandra. Barndomen och ålderdomen. Ensamheten och gemenskapen. Livet och döden.
Och så till sist alltså också avskedet. För visst är det här ett avsked. Hur planerat och iscensatt det egentligen varit kan vi såklart inte veta, men visst är det Ulf Stark som med ett snett leende vinkar hejdå. Det finns nämligen några små detaljer som mer än antyder just det.
I en intervju i Svenska Dagbladet för några år sedan berättade Ulf Stark om sin uppväxt i Stockholmsförorten Stureby, där familjen bodde granne med ett kapell och ett ålderdomshem. När begravningsbilen körde upp till kapellet med kistan satt den unge Ulf i fönstret och tittade på. Han hade bokstavligen döden, åldrandet och utslocknandet runt knuten från allra första början. Och fick tidigt lära sig att respektera den. ”Vi var uppfostrade till att alltid ta av oss mössan inför döden.”
Och var bor Lill-Gottfrid i ”Rymlingarna” om inte i en icke namngiven villaförort, granne med ett kapell och ett ålderdomshem. Det nämns bara liksom i förbifarten när Lill-Gottfrid kommer tillbaka hem efter hans och farfars utflykt till huset på ön. ”Folkabussen svängde in på min gata och körde förbi ålderdomshemmets kapell med det gröna taket. Utanför stod en begravningsbil parkerad.”
Så gjorde även Ulf Stark en livets sista återresa, tillbaka till där allting började, och lyckades på så sätt, precis som farfar i boken, skänka åtminstone lite tröst till alla oss som kommer att sakna honom.
Kan man lyfta på mössan för döden på ett elegantare vis än så?
Gå till toppen